Aftonbladet – 6 oktober 1849, sida 2

Jag skyndade mig att sätta mig i säkerhet för den andre och farligare rivalen, medelst utvecklandet af dena machiavellistiska delen af min rol, och tillade: Hör mig än vidare. Ni finner således att på ernåendet af er vindskammare beror upplösningen af en mycket vigtig knut, nemligen ett förnämt fruntimmers giftermål. Jag har haft förtroende till er, min unge vän; jag har sagt er allt; nå väl: om ni förvarar i ert hjerta någon tacksamhet till grefvinnan de Mauduit för allt det deltagande hon bevist er under dessa sista och bedröfliga omständigheter, så behåll er boning för egen räkning, för er ensam — förstår ni? Dessutom har ni ju här förträffligt — frisk luft — en superb utsigt — sluta här oaflåtligen ert kontrakt, samtyck ej på något vilkor — det är den största tjenst ni kan göra henne. Längre fram, var säker derpå, skall grefvinnan veta att belöna er, och jag äfven, min bäste herr Timothe, ni kan lita derpi.n Nej, jag skall ej afstå den! — Har det då någonsin varit min mening ? sade han, i det ban helt förvånad skarpt fixerade mig; nog bibehåller jag den för egen räkning — derom kan min herre vara fullt öfvertygad;— likväl, så framt ej... Han tvärstadnade midt i meningen. Inga förbehåll, återtog jag litet peremtoriskt, vare detta sagdt oss emellan; om grefvinnan någonsin gifter sig med denne Albert, blir hon den aldraolycksaligaste qvinna i verlden. Han är i högsta grad häftig, utsväfvande, despotisk, slösare, grälmakare. Ni känner honom, ni? Ack, ja! Jag afskyr honom., Om ni afskyr honom, så kan ni väl ej önska att denna finkänsliga, ädelsinnade grefvin: na, som visat er så mycken godhet, skall gifta sig med en så dålig menniska, elter huru ? Han svarade mig blott med en otålig höj ning på axlarne, mumlade sedan mellan tänderna, i det han runkade på hufvudet, . Gör ingenting till saken, jag behåller mit vindsrum.