Aftonbladet – 6 oktober 1849, sida 2

heten, att åter sätta henne i besittning deraf, men att tillika deraf göra henne en lika stor som ljuf öfverraskning. Först blef jag skickad att rekognoscera terrängen. Platsen var redan inkräktad af er: ni nekade att uppgifva den. Jag trodde mig göra väl då jag åtminstone tillskansade mig den som var ledig; men detta mezzo termino behagade icke grefvinnan. Hon anmodade då herr de la Londe att våga ett nytt försök. Denne sednare var på väg att gifta sig med grefvinnan de Mauduit, och vågade ej vägra. I och för hans misslyckade framgång uppstod dem emellan en till den grad häftig ordvexling, att grefvinnan, drifven till det yttersta af sin fästmans skämtsamma sarkasmer, förklarade honom... ja, hon gick så långt, att hon gjorde Gud ett löfte, att deras tillämnade giftermål aldrig skulle äga rum, så vida han ej lyckades att tillfredsställa henne i afseende på denna vindskammare. Det öfriga gissar ni väl. Grefvinnans besök, de förevändningar hon sjelf först uppgaf; sedan kom äfven jag, för att få er att bestämma ... Ja, jag gissar nu till allt! utropade den unge handtverkaren, afbrytande mig, i det han Balft sittande i sängen slukade hvartenda af I mina ord. Och då skulle Lucie vara fullkomligt oskyldig? sade han, i det hans ögon blixtrade af de mest strålande förhoppningar. Oskyldig — och till hvad ? frågade jag med den öppenbjertigaste min i verlden. vAck, förlåt, förlåt! utropade han, skakad laf den häftigaste sinnesrörelse. Jag Ssupponerade till en början — ack, jag har varit orättvis, fasligt orättvis! Härvid nedföll han åter på hufvudgärden, i det han betäckte sitt ansigte med båda händerna. På dessa mångfaldiga och betydelsefulla symptomer blef det snart klart för mig, att vår unge skyddling icke hade varit känslolös för sin vackra tvätterskas förtrollande behag. En dylia rival kunde ej frammana hos mig någon fruktan, dervidlag skulle den ovilkorligt sjelfmant utplåna sig ur både bjerta och minne.