Aftonbladet – 6 oktober 1849, sida 1

tänka derpå, stödjande mitt till hälften negativa löfte på läkarens förbud, hvilken fruktade n jatt alla sinnesrörelser skulle vara skadliga för alhans patient. Då jag omtalade denna händelse för grefvini Inan de Mauduit, sade hon: rl Och hvarför icke tillfredsställa denna längjtan? Ni måste se honom; han kan ju hafva någonting högst vigtigt att anförtro er ... It. ex. hans stora hemlighet; hvem vet ... ; jack! hvad jag brinner af otålighet att få veta Iden! Törhända är han nu också förståndigare. Han vill ingå i underhandlingar rörande sina vindsrum., Jag teg och såg butter ut, ty jag ville för ingen del ha något aftal medi spelet; men gaf ändå vika och lofvade att gå; ty huru skulle jag kunna motstå min älskliga tjuserskas minsta vilja? Men lörst och främst slogo vi oss ned att tillsammans improvisera en liten roman, som skulle tjena till surogat för sanningen, eller någonting dylikt, som jag kunde sätta emot, under form af svar, på den unge mannens förmenade frågor. Uti en på macchiavellistisk grund stadgad . tanke gick jag dagen derpå utan motvilja till den sjuke. Som en slug diplomat, hade jag inom mig beslutat, att så belysa händelsernas gång, att det afgifna förtroendet skulle vända sig till min fördel. Nu kände jag att jag tillbad grefvinnan. Mitt hjerta, redan förut intaget af hennes dygder, var nu oupplösligt helgadt åt hennes dyrkan, genom den sublima känslofullhet, hon serdeles vid detta tillfälle hade utvecklat. Timothe emottog mig till en början helt allt. Icke desto mindre tackade han mig vjertligt för det intresse jag tycktes hafva tait i hans öde. Han ålade mig till och med tt betyga för grefvinnan de Mauduit hans tora tacksamhet för det hon hade skickat hoom sin egen läkare i hans hbjelplösa belägenhet. Hvarje betänklighet, som hitintills tycktes afva hållit hans svärmande tankar inom den im, som försigtigheten och stoltheten bjödo,