Aftonbladet – 6 oktober 1849, sida 1

i lblödning yppat sig; man fruktade att både lir neskaf och linne skola tryta. Biträdd af Josefine, tillbragte grefvinna det öfriga af dagen att upprispa gamla fir Ilinnelappar, och att förfärdiga förbindninga och kompresser. Om aftonen gaf hon mig e Ipacke, så stor att den skulle varit nog fö ett helt hospital. Jag måste sjelf bära pake tet och det genast, utan pardon. : Lika godt, sade jag för mig sjelf, xman bör jar nu att vänja sig vid mig allt mer och mer man sätter värde på min person, man gö jemnförelser; min rival är frånvarande och kunde kanhända med tiden i lyckligaste fal blifva bortglömd; mina affärer stå således gan: ska högt. Den sjukes voro det äfven; efter tre dagar ansvarade vår skicklige och outtröttlige doktor för hans lif. Då jag till grefvinnan öfverförde denna stora nyhet, hoppade hon som ett barn af glädje, omfamnade mig, och skänkte på köpet sin blå schal åt Josefine. Jag och Josefine blefvo båda två alldeles purpurröda; hon af qvinlig fåfänga, jag af lycka och berusning, kanhända äfven jag af fåfänga. En morgon, då jag hade varit som vanligt hos den hedersgumman Dentu, för att efterforska den sjukes tillstånd, sade hon, att Timothe lifligt önskade få tala vid mig några ögonblick. Hvad! utropade jag, oaktadt mitt speci ella förbud har ni ändå talat med honom om NIg. Hon ville till en början neka, sedermera castade hon hela skulden på doktorn; men om jag för väl kände denne sistnämndes tyståtenhet och fina takt, måste hon slutligen taga ela skulden på sig och bekänna allt. Nå, för allt i verlden kunde jag icke tiga ingre. Herrn är så god! Han känner herrn i litet. Herrn måste nödvändigt besöka ho-): om; säg, gode herre, är det icke så?) E Jag brydde mig föga om detta besök, som 1 elt naturligt skulle leda till upplysningar, em jag icke med heder kunde afgifva; tilll! ilften jakande, lofvade jag att en annan dagr