Aftonbladet – 5 oktober 1849, sida 2

nedel Albert användt för att lyckas så öfver örmodan. Hon kände sig förtjust öfver denna ramgång, som tillät henne att göra slut på len mystificerade rol hon spelat; litet opasande kanhända för en dam af stora verlden, om i sin vapensköld bar trenne fåglar i azurärgadt fält; och likväl blandade sig i denna rennes glädje en viss smärtsam saknad. Hon kunde ej påminna sig hafva njutit af ifvet, eller känt sitt hjerta klappa af så lifliga och vexlande känslor som dem, hon erfor, från det ögonblick hon blef försatt i aktiv röelse. Den tröttande enformigheten af hennes örflutna dagar hade för henne blifvit angenämt afbruten genom den fruktan, det hopp och den sträfvan som nu upptogo hennes tid. De motsatta partier hon skulle föreställa tvang henne att använda sina krafter. Ack! då en frisk, rörlig ande genomgår en lidelsefull själ, kan den någon gång blifva jemngod med lyckan. Hvad skall nu upptaga hennes mellanstunder, förströ henne då hon har ledsamt? Iy just en dödlig ledsnad var det som så länge förföljt henne, ifrån första dagen af hennes giftermål, ledsnad vid hennes äktenskapliga tåte å tåte, i de briljanta salongerne, der hon ej tyckte sig vara i sitt rätta element, ledsnad vid sina musikaliska och grammatikaliska lektioner, om hon på befallning nödgades underkasta sig; således ledsnad för allt och öfverallt; hvilka slags förströelser stodo henne väl till buds för att skingra denna slags tråkiga ledsnad? Smärtan! Ett häftigt och oeftergifligt begär, en trånande passionerad längtsn återstod henne åtminstone för att fylla hennes tankar... den, att återkomma i besittning af sin älskade vindskammare. Sedan denna hennes lifliga önskan en gång blifvit uppfylld hvad skulle då återstå henne att önska? På detta sätt intar oss en oförklarlig nedslagenhet,; just i det ögonblick vi gå uppfyl