ni på en sådan timma och på sådana vägar kommeroch stör ett ensamt fruntimmers ro? Timothe sökte så godt han kunde att draga sig ur spelet. Han föregaf att han trodde rummet vara obebodt... att han der hade hört buller, han hade sett skymta genom fönstret justsom reflexionen från en blindlykta... och slöt deraf att han hörde tjufvar som hade inpraktiserat sig, derpå passade han på att vända bladet, och i sin tur spela den frågvise. Men ni sjelf, min käraste mamma Dentu, hur i all verlden kan ni vara här? Genom ett himmelens budskap, min son, svarade hon, tack vare en god och barmhertig själ, en hög och förnäm dame, som fått kunskap om mina stora motgångar... Grefvinnan de Mauduit... ingenting mindre än det... en grefvinna?, Grefvinnan de Mauduit! utropade Timothe, fallande på nytt i en ytterligare grad af förvåning. Hvad befalles? Hör jag rätt? Elon som ämnade låta nedrifva huset ? Det rör mig ej, det känner jag icke; men alt hon genast har skickat till min undsättning i det lilla kyffe, dit jag hade tagit min tillflykt, en så galanter herre med ett så trefligt och vänligt utseende, och ehuru fetlagd han var, hade han sprungit sig helt andtruten för att få rätt på mig, den der hyggliga unge mannen. Den hygglige unge mannen, det var återigen på mig hon alluderade). Var det icke: snarare en stor och fetlagd, fiintskallig herre? afbröt henne Timothå lifligt. Något fet, något flintskallig, ja visst. Med blåa kläder, hvit väst, svart halsduk och blankläderstöflor? Alldeies, precist! Aha! Den gamle skälmen! (Den gamle skälmen var åter jag; lika såväl som den unge hygglige mannen.)