Aftonbladet – 4 oktober 1849, sida 2

morandum öfver sin dag med thy åtföljande reflexioner. Hvem skulle kunna tro det, sade han vid sig sjelf, en ung flicka med ett så modest utseende... ja! det är thy värr, en sorglig sanning att det just äro dessa man mest skall taga sig till vara för... Ack! Paul Miguilles gjorde väl i att dö, han, som skulle gifta sig med henne... Förtro sig då, den som vågar, till det gudaborna i menniskans anlete, detta tjusande himmelska leende, röstens melodiska klarhet, blickens rena öppenhet... Ol! med allt kan man då kokettera och bedraga... Denna demoiselle har då på en gång tvenne tillbedjare — icke mer och icke mindre — ty den der blonda karlen med ridspöet är det äfven... detär jag öfvertygad om. Han fikar väl så mycket efter denna lilla boning han, af samma skäl som den der flintskallige herrn (den der flintskallige, det är alltid jag) Nej! tusende gånger nej! han skall ej få min vindskammare; om han än i morgon skulle döda mig!..-. Jag skall på ögonblicket sätta upp mitt testamente... Sexhundra francs har jag stående hos min onkel; dem skall jag lemna, såväl som hela mitt lilla lösörebo, till den der hederliga gumman Dentu, min gamla granne, som den der blodsugaren lät utkasta på gatan för det hon ej kunde betala hyran. Jag ger henne allt, med förbehåll att möblerna ej skola röras ur stället samt att hon kommer hit och bebor rummen tills mitt kontrakt är slut. Hon är en hederlig, ärbar qvinna, hon, och skall ej inlåta sig till tjensteande i någon af mamsell Lucies intriger. Ack! Lucie, Lucie!... Jag, jag började verkligen att älska henne, varmt och innerligt af hela min själ! Det var väl ej att undra på. Jo, jag var vackert på vägen att falla 1 Snar ran!... Hennes anletsdrag voro engelns och till och med någon gång förklarades de till likhet med mitt ideals skönaste typ.