Aftonbladet – 4 oktober 1849, sida 1

de då mig) hade hyrt fru Dentus lokal? Det var äfven för er som han ville, att jag skulle bryta mitt ingångna kontrakt på det de båda våningarne skulle kunna -sammanslås? Jag förstår nu klart hvarföre ni var så hjertans ifrig, att här åter få slå ner edra bopiålar! Ja! det är blott alitför tydligt, han skulle gått in från den ena sidan, ni från den andra, utan anmärkning, tack vare den lilla beqväma kommunikationsdörren ... oh! fyl... se der! Bevars, hvad ni gjorde orätt uti att förakta Julie Monicaud; hon är på sätt och vis mycket bättre än ni; hon är åtminstone ingen hycklerska och hon skulle tvifvelsutan ansett för ett rån att vanhelga den boning der hennes mor bodde., Under detta lika oväntade som fasansfulla utfall, blir Lucie alldeles utom sig af bestörtning; och med en knappt hörbar stämma förmår hon att framstappla några osammanhängande ord, till vederläggning af de sårande, men icke destomindre sannolika beskyllningar, som Timoth gjorde henne. Helt förvirrad hastar hon till dörren, utan att han på minsta vis söker hindra henne derifrån; men knappt hunnen öfver tröskeln instörtar hon ånyo i rummet med oron och förskräckelsen målade på det bleka ansigtet. Det kommer någon! utropar hon, det kommer någon!, . Hon gör en rörelse just som för att stänga dörren och tillregla den innanföre; men att på detta sätt inläsa sig tillsammans med den unge artisten, under närvarande omständigheter och efter den mening han nyss yttrat, vore att för mycket blottställa sig. Låt mig få gömma mig... för Guds skull! ropar Lucie andlös af förskräckelse; jag skall sedan säga er allt... men afskeda honom bara... bortvisa honom!p... Innan Timothåe, helt förvånad öfver denna oväntade återkomst, hinner att gå hennes önsk