är mera inskränkande i regeringens förslag än i kommitteens, är väl förgäfves att neka. VIGTIG FRÅGA OM RÖSTRÄTTIGHETEN INOM HUFVUDSTADENS FÖRSAMLINGAR. Det har redan en gång varit nämndt i förbigående, att då frågan om gaslysnings införande i Stockholm förekom i hufvudstadens territorialförsamlingar, uppstod i Clara församling en skiljaktighet i meningarna angående rättigheten till röstberäkning, hvilket gjort uppehåll i hufvudsakens afgörande, medan tvisten derom dragits under högre instans. Sakens innehåll är i korthet, att trenne icke husegande ledamöter i församlingen, som rösta på grund af den bevillning de erlägga för embete eller rörelse, påstodo att husegande ledamöter erlägga samma slags bevillning utom det de äro husegare, likväl endast böra få rösta i den sednare egenskapen, och då detta, såsom oss synes, obilliga anspråk afslogs af församlingen, hafva anfört besvär hos öfverståthållareembetet, som i egenskap af konungens befallningshafvande, enigt författningen, utgör närmaste forum för sådana frågors slitande. En hvar inser lätt, att detta är en maktpåliggande principfråga, hvars: bestämmande är nödvändigt för alla: omröstningar, der skiljaktiga meningar mellan: församlingarnas ledamöter komma i fråga, och som derföre eger ett stort intresse för hela kommunen. ÅA ena sidan kan det vid första påseende synas äfventyrligt, om husegarne genom en dubbel voteringsrätt möjligen skola kunna påtvinga icke husegare afgifter mot de sednares vilja, eller en ojemn fördelning af sådana; men å den andraär fråga om, huruvida: det ieke blir mera orättvist, så länge rösterna räknas efter debetsedlarnes belopp, och afgifterna till kommunen ulgå i proportion uf samma belopp, alt någon skall kunna beröfvas sin omröstningsrätt på grund af beskattning för rörelse, blott derföre att han tillika är husegare. Redaktionen har af denna anledning trott det vara skäl att meddela såväl besvären som den derå afgifna förklaringen i det omförmälda målet, hvilka här följa. Vi skola framdeles underrätta om sakens utgång. Stormäktigste allernådigste Konung! Inför Eders Kongl. Maj:t tillåta sig undertecknade ledamöter af S:t Clare församling i Stockholm underdånigst anföra besvär öfver öfverståthållareembetets utslag den 31 sistlidne Augusti, i fråga om en förändrad gatubelysning i staden, och få enligt hänvisningen, bifoga bevis, tecknadt å utslaget om tiden, då detsamma i Clara kyrka publicerades. För att undvika upprepande varder härhos bilagd och i underdånighet åberopad den i ämnet till öfverståthållareembetet afgifna förklaring, deruti fullständigt upptages det faktiska förhållande, somdigger till grund för ärendets behöriga bedömande, så ock tydningen af den lag, vi anse böra till detta förhållande lämpas; hvarjemte, till ytterligare lättnad för uppfattningen af tvisteämnet, förklaringen innehåller de frågor, som påkalla pröfning. å Efter denna sanningsenliga, af socknestämmans protokoll vitsordade framställning och utredning, synes vårt på en laga rättegångsordning grundade anspråk, att få tvistefrågan bedömd från sin verkliga ståndpunkt, hafva förtjent mera. uppmärksamhet, än deråt i öfverklagade utslaget blifvit gifven: Den bevisning från hvilken öfverståthållareembetet ledt sig till ogillande af socknestämmans beslut, rörer icke i någon måtto tvistefrågan, utan förutsätter såsom ostridigt just det, hvarom tvistas. Vi hafva i förklaringen yttrat och upprepa härmed; awvt vår mot. de tre husägarna skiljaktiga åsigt icke består deri,!. huru skall skatten utgöras. eller afgiftens bestämmande till beloppet och fördelningen deraf, utan: deruti, om icke husägare skola åtaga sig någon skatt i ofvannämnde hänseende, det är äafgiftens sjelfval! uppkomst och tillvaro, samt icke husägares rätt att. härom besluta utam medverkan af husägare. Att. sednare frågan bör afgöras innan den förra kommer under behandling, torde ej fordra annat bevis, än att en sådan ordning Kgger i sakens natur. Det är en gammal regel, att, då grunden upphör, förfaller äfven den .byggnad man derå uppfört. När nu öfverståt-4 hållareembetet gått alldeles förbi den fråga, hvarom vi med de tre husägarna tvista och ställt sig framom densomma, så vill det synas, som öfverståthållareembetet icke handlat i öfverensstämmelse med 25 kap. 21 råttegångsbalken af hvilket stadgande skäligen slutas må, att domaren skall pröfva och gifva sitt utslag öfver det, hvarom tvist är och ej något annat. På grund häraf yrka vi i underdånighet, det Edert Kongl. Maj:t i nåder täcktes, med undanrödjande af; öfverklagade utslaget, visa ärendet åter till öfverståthållareembetet, som torde förständigas att iakttaga Töreskriften i 24 kap. 3 rättegångsbalken och att i öfrigt med ärendet lagligen förfara. ; Skulle Eders Kongl. Maj:t i nåder finna detta, efter vårt förmenande, af öfverståthållareembetet be-! gångna rättegångsfel icke föranleda hinder i frågans slutliga afgörande, åberopa vi underdånigst innehållet af ofvannämnde förklaring, dertill vi erdast finnal. nödigt att tillägga följande såsom stöd för vårt i urderdånighet framställda påstående om ogillande! af öfverklagade utslaget. Bet ligger icke inom området för öfversåthållareembetets befogenhet, att, på sätt som skett i dess skrifvelse den der föranledt ifrågavarande socknestämma, genom på förhand gifna föreskrifter bestämma öfver det sätt, på hvilket icke husägare må utöfva rättigheten att sig sjelfva beskatta, och bemödandet i utslaget att försvara den åsigt, hverom församlingen sålunda opåkalladt och i orätt tid blifi vit urderrättad, kan ej kallas lyckadt. Regeringsformens 23 förbehåller svenska folket rätt att sig beskatta, -hvilken rätt utöfvas af Rikets Ständer allena vid allmän riksdag. I strid mot denna grundlag, såsom den högsta, må ej spec ella lagar tydas. Att nu ifrågaställde afgift har egenskap af skatt, torde desto heldre kunna antagas som frågan. afser icke allenast personligt deltagande i afgiften, utan ock ett åliggande för Stockholms icke husägare, att nu och i all framtid densamma erlägga. Oss veterligen finnes ej någon lag, som ålägger icke husägare härstädes att deltaga i kostnaden för gatulyshållningen. Denna kostnad är deremot genom uttrycklig lag påbördad stadens husägare. Den är, hvåd dem beträffar, ett fastställdt gammalt onus, men skulle för icke-husägare blifva ett nytt, hvars påläggande man synes vilja bereda genom beslut i secknestämma och husägares deltagande i omröstningen, då utgången förmodas blifva viss i anseende dertill, att desse dervid i röstantal alltid hafva öfvervigten, derest icke, som fallet varit vid ifrågavarande socknestämma, rättskänslan hos de flesta husägare manat dem att försäkra icke husägare deras lagliga rätt att sjelfva bestämma heatlntet. såsom dem ensamt rörande Huc dn An Me Fa mt. oo ALAA AA rr