Aftonbladet – 2 oktober 1849, sida 3

försigtigheten att göra meddelandet emellan fyra ögon? Nej, säger man, men han skulle icke offentliggjort saken i lidningarne. Nå, hvad då? — Han skulle klagat. På hvad sätt, och hvaröfver? Generalfälttygmästaren egde ju ensam afgörandeoch beslutanderätt öfver befordran, och någon appell deremot finnes ej, en klagan deröfver skulle lätteligen kunnat straffas som obefogad. Och det var ju icke så mycket öfver sjelfva prejudicen, som Z. anmärker, som icke fast mer öfver skälen; dem hade han ju fått veta emellan fyra ögon; skulle icke då framdragandet deraf i en besvärsskrift varit enahanda? Han kunde vändt sig enskildt till H. M. Konungen. Men om — om han nu vid detta enskilda. företräde fått bekräftelse på, hvad general Arbin yttrat, hvad då? Skulle han då framdragit det enskilda samtalet med Konungen? Hade det varit bättre? eller skulle han klagat för — Vår Herre? Ehuru vi således visserligen medgifva det motbjudande i att behöfva offentliggöra enskilda samtal, så voro här förhållanderne sådane, att Z. icke hade annan utväg, och saken dessutom af sådan beskaffenhet, att nationen verkligen, som vi förut yttrat, är Z. tacksamhet skyldig, som haft mod trotsa obehaget för att afslöja befordringsväsendet. Dessutom — hvad är det väl man larmar öfver? Bör, när man fördömer offentliggörandet af ett enskildt samtal, alldeles icke tagas i betraktande, hvarom detta handlar? General Arbin hade, enligt Z:s uppgift, sagt, att Konungen icke ville, att han skulle blifva befordrad, derföre att han deltagit i reformsällskaper. Nu måste Z:s uppgift antingen vara sann eller falsk; är den falsk, som måste visas, så får Z. stå sitt kast; men är den sann, då är åter general A:s yttrande om Konungen antingen sanning eller osanning; är det osanning, så förundrar det oss högeligen, att män, med anspråk på hederp, vilja klandra en sådan oförskämdhets, ett sådant nedrigt förtals uppdagande. Var det åter sanning, så måtte det vara likå förnärmande för Konungen att tro, att beteendet mot Z. skulle vara afsedt att blifva en i mörkret smygande hämnd, avt orsaken till Konungens missnöje skulle vara en hemlighet; tvertom sade ju general A., att Konungen ville statuera ett exempel. Meningen måtte väl således hafva varit, att om exemplet skulle verka, borde just skälet blifva så allmänt bekant som möjligt. Hur man än vänder saken, blir det derföre omöjligt att anse Z. hafva, genom sin relation af detta enskilda samtal, hafva förrådt något honom gifvet förtroende. Vi anse f. v. d.. som sagdt, att Z. vid betraktande af omständigheterne handlat rätt och som en man af heder bordt handla, och att alla frihetens vänner och intrigers hatare äro honom tack skyldige. Och så skola säkerligen alla, hvilka icke äro inpyrde i militär-despotismens och den blinda lydnadens sofismer, se saken. Men — låt vara, att man, tvertemot vår och mängdens åsigt, kan se saken från en annan synpunkt och finna kapten Z. hafva handlat obetänkt, förhastadt, mindre rätt, eller hur man vill benämna det; men vanhederligt — aldrig! Hur skall man då benämna friherre Wredes beteende att ställa sig i spetsen för en opinionsyttring emot kapten Z. af ofvananförda beskaffenhet, och deri inleda sina elever, hvilka derigenom ju å sin sida visa missaktning och vanvördnad mot sin förman, kapten Z? Har hr kabinettskammarherren och öfrige väl betänkt, hvad det vill säga att tillvita en officer ett mot hedern stridande handlingssätt? Har hr kabinettskammarherren och öfrige kammarherrar och underlydande elever väl betänkt, att det ännu gällande stränga duellsplakatet straffar ett sådant tilltag med tjenstens förlust, 2 års fästning och 2000 dalers böter? Har hr kabinettskaminarherren och öfrige väl betänkt, att kapten Z. icke kan undgå att utkräfva detta straff å dem, att den allmänna opinion, han sjelf vädjat till, skall nödga !honom dertill? Har hr kabinettskammarherren och öfrige väl betänkt, att samma opinion skall stämpla detta deras beteende emot den förföljde kamraten såsom allt annat än hederligtb? Har hr kabinettskammarherren väl besinnat, att äfven han, genom sin egenskap af konungens kabinettskammarherre och särdeles väl anskrifven å högsta ort, yfterligare komprometterar Konungen, hvilken opinionen icke skall tro okunnig om ett sådant kabinettskammarherrens steg? — Vi förmoda, att samma rättskänsla, som föranledde general Årbins afsättande, äfven skall förmå Konungen att lika eklatant undandraga frih. Wrede sitt förtroende. Häraf vill synas att allmänna meningen äfven irom ett samhälle der den militära hierarkien har så pass fasta rötter som i Carlskrona, icke lärer bifalla förfarandet mot hr Zachrisson.