— — stadnade villrådig, han blef yr i hufvudet och förlorade sig i hjelplöshetens trångmål. Ändt: ligen beslöt han att springa till sina grannar och söka bistånd; men Lucie hejdade bonom, genom en lätt åtbörd med handen. Fan nalkades henre då närmare och kom med detsamma ihåg det gamla gängse läkemedlet vid dylika tillfällen, att hårdt klappa i flata handen på den svimmade; han beredde sig att begagna detta försök; men denna lilla hand var så fin, så mjuk, så hvit; han vågade ej, af fruktan att såra den genom beröringen af sin hårda och grofva. Ur stånd att finna någon passande bjelp, betraktade han med smärta detta bleka anlete, under det tunga suckar arbetade sig fram ur hans bröst. Lucie uppslog sina ögon och deras blickar möttes, men denna gång omedelbart och icke beslöjade genom re: flexionen af något afundsjukt glas. Hon såg hans ögon fulla af tårar. I samma stund kom han ihåg, att han just hade i sin ägo ett universalmedel mot sådana händelser som denna, nemligen ättika. Han rusar till ett skåp, slår upp dörrarne, rycker åt sig en flaska och ett stycke linne, det första han får tag utiur Lucies korg, återvänder till den sjuka, faller på knä bredvid henne, fuktande hennes panna, tinningar och näsborrår. Hu! det är ju olja ni häller på mig, hviskade Lucie; ja säkert är det oljan, fortfor hon, i det hon skakade hufvudet, återkommande härvid till fullkomlig fattning. Hennes illamående slutade på detta sätt med ett hjertligt skratt, uti hvilket Thimotö äfven snart deltog. En Bekantskapen var nu glädtigt och förtroligt afslutad. Lucie fruktade ej nu så mycket att förlänga sitt tete-å-tåte, ty den unge bildhuggaren var mot henne idel uppmärksamhet och vördnad; för öfrigt behöfde hon väl någen tid för att fullkomligt lugna sig. Hon uppgaf icke