hoppet, att till och med på samma dag ernå upptäckten af den stora hemligheten, som låg henne så mycket om hjertat. Just som hon åter ämnade upptaga ledtråden till det genom Julia Monicauds mellankomst afbrutna samtalet, föll bennes tankar på denna sistnämnda, och bon sade: Hvarför gick ni ej redan på balen, der ni visste att ni skulle träffa denna bistra Julie? Ni skulle då hafva kommit till en förklaring. med hvarandra, som från början var er -mening, och jag skulle blifvit förskonad från: detta häftiga uppträde, som, jag bedyrar, mycket skrämde mig., Det är ert eget fel, mamsell, att jag ickevar der, svarade Thimote, i det han kastade: på henne en lång sidoblick af kärlek och beundran. Huru så ?, ,Det är snart sagdt. Jag hade sett er. Jag tänkte blott på er, och detta utgjorde för mig. aftonens sällhet och lycka. Ack ja! Ni vet ej ni hur jag är till mods när jag är ensam, öfverlemnad. åt mig sjelf. Då grubblar och drömmer jag i skiftande mångfald, bygger fantastiska slott, luftslott om ni så vill; kärleken gör alltid sitt intåg hos mig genom hufvudet — det är min natur. Den högvälborna grefvinnan bet sig i läppen, högst missbelåten öfver den nya vändning samtalet hade tagit. Oaktadt ringheten i hennes härkomst och den ringa grad af ärelystnad och egenkärlek, som bodde i hennes själ, hade hon haft tillfälle att utbilda sitt medfödda fina förstånd, och att vänja sig vid den eleganta verldens seder och bruk. Hon ansåg således denne. relatift underordnade persons kärlek, som från en vindskammares oansenliga plats så oförmodadt hotade henne, värd föga uppmärksamhet. (Forts. följer.)