Aftonbladet – 2 oktober 1849, sida 1

Vaserra, var icke det ypperligt! Jag höll just på, jag stackare, att sjelf sätta en ny rad knappar i min väst; se, så utnötta de äro! Ni tar er säkert mycket bättre ut dermed än Jag. Ja ... visstn, svarade den till sömmerska förvandlade grefvinnan, i det hon gjorde ett temligen långt uppehåll emellan de båda ord, som hennes svar innehöll. Timothee var försedd med nålar och silke, och Lucie tog itu med arbetet. Ännu en gång satt hon då på sin gamla plats, vid det henne så kära fönstret, arbetande som fordom, beskuggad af dessa blomstertelningar, under detta samma tak, som hade skyddat henne den tid, då hon bortlekte lifvets glada vår. I hennes själ insmögo sig nu också tusen glada bilder, och långsamt fullbordade hon det ombetrodda värfvet. Den unge mannen, sittande grensle öfver en stol, med båda armbågarne på ryggstödet, betraktade arbetet, mera för den näpna sömmerskans skull, än för -sjelfva gerningen. Ettsamtal om skiljda intressen började snart att uppstå emellan de båda unga. Timothee talade om det yrke han hade omfattat, om sin principal, om sina förhoppningar och om de fördelar han i framtiden kunde vinna. Nu hade han likväl sedan någon tid varit utan arbetsförtjenst. Lucie frågade honom om han hade varit på balen; om han hade dansat med Julie Monicaud. Nej, blef svaret. Helt varligt framkastade hon då några ord om den lycka hon skulle känna att åter få bebo sin gamla bostad, och hur innerligt tacksam hon skulle vara, om han ville afstå den åt henne. Timothe skuttade högt upp från stolen. För tusan Det måste vara ett vad. Nu