Aftonbladet – 2 oktober 1849, sida 1

Förstår ni nu, min vän, sade hon, i det hon slutade, hvarför jag håller så mycket af min vindskammare? Ar icke all min sällhet der förseglad! Hur saligt lycklig har jag också icke funnit mig der i dag, den korta stund jag der tillbringade, då jag åter befann mig i min fjerde våning midt ibland mina egna möbler, som nu likväl icke höra mig till...men som partout skola blifva min egendom. Ack! ag vill det så gerna, jag längtar derefter häfligare än någonsin! Huru mycket skulle jag ej velat betala, om den unge mannen låtit mig der residera några ögonblick! Som en skön hägring från en förfluten tid skulle jag återsett min mor och Paul; jag skulle hafva satt mig vid fönstret och arbetat under det jag betraktat mina älskliga Volubilis, som öppna och sluta sina doftande kalkar. Alit det der må synas er en barnslighet, en dårskap, allt hvad ni sjelf vill. Men är det då mitt fel om, sedan jag emottog titel af grefvinna de Mauduit, jag aldrig känt mig så lycklig som deruppe! I tidens längd kanhända, då jag blir omgift — då jag i min tur lär mig att älska mina barn. Nå, välan då! Kanske det skall lyckas Albert att komma mig att glömma Paul och jag skall måhända älska mina barn som jag ännu älskar min mor! Då skall det blifva annorlunda., Mene, anmärkte jag, shvilka medel skall m då använda för att komma dit upp, då denne yngling så envist sätter sig till motvärn? Jo, ser ni, om han är envis, så är det derför, att ocksåhan har ett mäktigt skäl — en hemlighet, sade hon, afbrytande mig. Men det kan ju ej vara någon statshemlighet. Jag skall nog få veta den; jag är den redan på spåren. Men, apropes, vår gode vän, tillade bon, liksom hänförd! i sina iders irrgångar, Pty ni är min verkliga vän, är det icke så? Sedan ni nu också blifvit min förtrogne, så