Aftonbladet – 2 oktober 1849, sida 1

verld, med allt dess magiska skimmer, dess fester, dess lena tungomål, leende men falska blickar och kalla hjertan. Lucie lyste snart der som en stjerna af första ordningen, genom sin solida bildning och ädla hållning; ty hon förblef kall och sluten. Sådant var programmet man hade dikterat för henne; hon skulle, så till sägandes, på detta sätt sofras ifrån den lekande, naiva öppenhet, som var grunddraget i hennes karakter. Man fruktade, att något opassande glädjens utbrott, något ord eller någon åtbörd från henne skulle förråda det stånd, uti hvilket hon blifvit uppfostrad. Fåfängt väckte hennes ögon någon sympatetisk blick, något vänligt, mot henne leende ansigte; allt var öde och kallt. Hon var för verlden en gåta, och den roll hon deruti spelte syntes henne relatift lätt, ehuru tråkig och enformig. Sitt lifligt sprittande joller eller sina känslors milda vemod utgöt hon endast i en älskad moders sköte; denna vördade mor, för hvilken hon hade ingått detta äktenskap, på det att dennas ålderdom skulle soyglöst och ljuft förflyta, utan näringsomsorger och mödor. : Men döden bortryckte inom rågra månader både hennes mor och hennes make, och den ädla grefvinnan, med alla de tjusande behagen, den unga, vårlikt sköna qvinnan, så liflig, så huld, så öm, var nu ej annat än en stackars sjuksköterska, förtärd af långa vakor, ödmjukt tjenande, tåligt sörjande mellan tvenne dödens läger. Sådan var min vackra enkas historia, som jag, allt under fortgången af berättelsen, åter älskade mer än någonsin förut. Visst är det sannt, att under det hon talade tog hon helt sjelfsvåldigt ur den ena papiljotten efter den andra, ringlande sina glänsande lockar, der hon satt så täck, sedan hon helt och hållet omhöljt sig uti en luftig sidensjal, garnerad med dyrbara spetsar.