Aftonbladet – 1 oktober 1849, sida 3

ELÄNDET I STOCKHOLM. Under denna rubrik förekommer i Folkbladet för i lördags en anmärkning emot vederböranles underlåtenhet att föranstalta om fattigbaracker vid den kyligare årstidens annalkande. Att sådant icke redan skett har haft till påföljd att lere uslingar, som måst ligga under bar himmel, insjuknat eller dött. Folkbladet har kanhända härvid begått det felet att förbise, det åtskilliga bemödanden här hufvudstaden på den sednare tiden ägt rum att förskaffa lifsbergning åt arbetslöse, och sålunda är omdömet i detta hänseende ej alldeles ättvist; men mycket tål visst ännu vid att göras, och man ban ej annat än instämma i fölande del af Folkbladets yttrande: Går man ut i hufvudstaden, träffar man i gathörnen i trapporna på flera ställen och på nästan illa kyrkogårdar, ömkliga, gulbleka tiggare med sin skälfvande kropp blott till hälften skyld af de uslaste trasor. Går man upp i polisen, ser man hela flockar af slika olyckliga i dess förmak. Den hårda årstiden har redan börjat och hvad är åtgjordt för dessa eländiga, som frysa och svälta? Det är med en innerlig sorg vi måste erkänna att icke tillräckliga åtgärder äro vidtagna. Om vintrarne finnes en s. k. barack fö: husvilla uslingar. Men den öppnas först sedan ärstiden framskridit så långt. att den som ditintills varit utan busrum och sett sig nödgad att ligga ute, måste hafva förlorat den lilla återstod af helsa, han möjligen kunnat besitta. Hvarföre skulle icke denna useihetens usla fristad hafva varit tillgänglig redan då när kylan började? Vi se till och med icke något skäl, hvarföre den icke skulle kunna hållas öppen hela året om, så att, då oväder äfven under sommaren inträffade, tiggaren kunde få ett skydd emot den nattliga blåsten och regnet. En beklaglig följt af denna brist på omsorg för nödens barn har ochså varit, att redan nu polisen måst skicka sjuklingar, hittade på gatan, till lazaretlet; ja att man tätt taga vård cm mr enniskor, som varit till den grad i behof af skydd mot kölden och ovädret att de flere nätter å rad gräft sig ned i gödselhögar, för av icke frysa till döds. Den jordiska lyckans barn! J som icke veten hvad det vill säga att lida nöd, minnens J någon gång då J klappen edra fina, af diamantrinogar gnistrande händer, till aplåder under konstens herrliga njutningar, att några bösshbåll ifrån Eder, gräfver en medmenviska med fingrar, styfva af smuts och e ild, ita