Aftonbladet – 1 oktober 1849, sida 1

ska befolkningens sida 1 hertigdömena gjorda bemödanden att tillintetgöra stilleståndsoch fredsvilkoren och genomföra det system af passivt motstånd, som de tysksinnade slesvigare synas hafva antagit. I Eckernföhrde har magistraten beslutat, att vägra kungörandet ang. upphäfvandet af de under insurrektionen tillkomne lagar och förordningar, som landsförvaltningen förklarat vara för Slesvig ogiltige. Den holsteinska garnisonen, som varit förlagd på den till Slesvig hörande ön Femern, är afgången derifrån; och öfver detta klagas mycket i de tyska tidningarna, oaktadt det är en tydlig följd af stilleståndet. (Garnisonen hade afgått till Ditmarschen. Afvenv Fredriksorts utrymmande yrkas å danska sidan, enligt stilleståndsvilkorens bestämmelse. I Itzehoer Wochenblatt läses nu den petition, som de tyskt sinnade innevånarne i Flensburg afgifvit till grefve v. Eulenburg, genom en skollärare, en advokat och en doktor; äfvensom det långa tal, som den förre vid öfverlemnandet hållit. Det väsendtligaste är, att dessa tyska innevånare, uti den gamla, sköna tyska staden med lif och själ vidhänga sitt fädernesland, det oåtskiljeliga Slesvig-Flolsteinn, och anse allt hvad som genom stilleståndet skett och sker, såsom stridande mot deras gamla, tyska rätt; o.s. v. De beklaga sig öfver, att i norra delen af staden vaja danska fanor, att i hamnen ligga danska ångfartyg, att i sjukhusen tjenstgöra danska läkare; med ett ord, de flensburgska tyskarna synas hafva föresatt sig, att ingen fredlig dansk får beträda Slesvigs jord; och sedan de klagat öfver, att ej de holsteinska kassabevisen, som kanske aldrig kunna inlösas, få öfversvämma Slesvig, så hota de icke otydligt med nytt uppror, sägande att de tro sig berättigade, af tysk fosterlandskänslan såsom de kalla det, att mera lyda Gud än menniskor 0. s. v. De hade blifvit mycket missbelåtna öfver att grefve v. Eulenburg svarat dem, på det sätt som man kunnat vänta, då alla deras framställninger utgöra ett trots emot de grunder för freden, som hans regering redan biträdt. Med FTönningen hafva, då, oaktadt grefve Eu, lenburgs hofsamma föreställningar, magistraten vägrat att kungöra landsförvaltningens proklamation och åtlyda dess påbud, föregifvande att de äro olagliga såsom affattade både på tyska och danska språken, samma åtgärder blifvit företagne som med Husum, och betydlig militärstyrka ditbeordrats. TImedlertid hade dessförinnan tulluppbörden afsändts till Rendsburg: Ifrån Kiel skrifves, att städerna i Slesvig sluta sig samman för att göra allt möjligt passivt motstånd; att skatten ej utbetalas till de slesvigska uppbördsmän, som lyda landsförvaltningen, utan att de förmögnare borgarne fara in till Rendsborg, för att personligen aflemna dem till de holsteinska uppbördsmännen, så att landsförvaltningen icke skall kunna bestrida statsutgilterna. FRANKRIKE. Det ser ut — säger National i en ledande artikel af den 23 Sept. — som om reaktionen kommit till makt, endast för att visa sin vanmakt. Oinskränkt herrskarinna öfver förvaltningen, och disponerande öfver en oerhörd: majoritet af nationalförsamlingen, enligt egen uppgift säker om landets sympathier, utan fruktan för utrikes makter, hvilkas delaktighet i kontrarevolutionens verk den förvärfvat genom sin egen delaktighet i detsamma, gläd-. jande sig öfver lugn i det inre, ty reaktionen arbetar för väl för revolution, att revolutionen skulle vilja störa den, stark genom den kraft som hvarje regering med politiskt ordnade: förhållanden erhåller under ett normalt tillstånd, med en gällande grundlag, med en verkställände makt, som herrskar utan att röna motstånd, med ett ord — förenande i sina händer alla medel att handla, tillintetgör den alla dessa medel genom sin egen vanmakt, låter alia frågor, alla svårigheter, folkets hela förtviflan och förakt hopa sig, till dess den dignar under bördan. oo National utvecklar derefter denna sats under tillämpning på både yttre och inre förhållanden, samt kommer till det resultat, att man näste Täta vde bedröfliga skådespelarne i denna iga komedi spela sitt stycke till slut nsamme och i lugn, på det att de helt och hållet måtte få ådagalägga sin bristande förnåga och icke mer kunna skada efter deras snart tilländalöpande interregnum. En korrespondent af samma datum yttrar öljande: I dag — söndagen den 23 Sept. -— råder n verklig söndagshvila i politiken: inga unerrättelser från Italien, ja icke ens några nya ykten om kabinettskriser. General Rostolan kall emedlertid, enligt en italiensk tidning, alva förklarat, att han heldre vill utföra en elägring och storma en stad, än hålla dagga diplomatiska skärmytslingar med de äreördiga abbeerna. Om nu redan i och för sig elf en soldat har svårt att agera diplomat ot prester, huru omöjligt måste det då icke ra alt kunna genomdrifva något under: en litik, sådan som Louis Napoleons! Mercier all, enligt hvad det berättas, till påfyen öferlemna presidentens skriftliga försäkran, att ns bref till Ney endast innehållit ett vänapligt råd, och att meningen alls icke varit t träda påfvens oafhängighet för nära. Dagligen ankomma deputerade till Paris, så t nationalförsamlingen kan blifva temligen iltalig den 1 Oktober. ? Undervisningsministern Falloux helsotillind, som en tid varit bättre, hade åter för. nrats något under de sednaste dagarne, dock :e allvarsamt. . Falloux, — säger en korrespondent — yreesenterar den religiösa principen. Falloux framför allt katholik. Kyrkans makt och går i hans ögon öfver allt annat. Han är atieus i ordets egentliga bemärkelse och as svärmiska hufvud. hanc dauvnarnada KAN.