Aftonbladet – 29 september 1849, sida 3

Ett ibland den offentliga pressens vackraste ändadamil är säkerligen, att genom meddelande af olika åsigter öfver samma sak sätta allmänheten i tillfälle att rätt bedöma den. Töfvertigelse, att denna grundsats för hvarje tidning bör vara helig, hyser insändaren den förhoppning att Aftonbladets redaktion täcktes hafva den godbeten, i något af dess först utkommande numror, intaga nedanstående betraktelse öfver en af dagens ömtåligaste frågor. Hittills har den s. k. Zachrissonska affären inför allmänheten endast blifvit framstäld från en syn lt punkt. År det månne derföre, att den blott kunnat lf skådas Irån en enda? — Nej! men svenska militären är ovan att uppträda med offentliga skrifvelser; han fruktar kanske derjemte det språk, man fört i detta ämne, och som väl icke varit utan bitterhet och öfverilning. Det är likväl just honom som frågan närmast rörer, och det är han som derom äger en motsatt föreställning. Ett yttrande från någon vid armåen är väl derföre numera oundvikligt. Må detta då tillstädjas en af dess medlemmar, som fattar pennan med sanningens lugn och med den frihet från hvarje fördom, som en fullkomligt ointresserad ställning lemnar. Den som med oväld följer allt hvad i detta mål genom trycket blifvit meddeladt, erfar ovilkorligen såsom sitt första intryck, att man föga hållit sig till verkliga facta, men fastmera till — beklagliga biomständigheter. Genast frågar sig då hvar och en: Ar den sak klar och rättvis, som söker sitt förnämsta stöd i personligt sårande berättelser och uttryck ? Lemna vi således enskildheterna, vid hvilka den enes nej inför hvarje rättvist omdöme måste gälla lika med den andres ja, så framstår hufvudsaken helt enkel och lätt afgjord, sålunda: Var kapten Z. berättigad will den ledigvarande batterichefsplatsen? — Nej! ty dess besättande berodde af de stadgar lagen bestämmer. Hade han billiga anspråk på dess erhållande? — Nej! ty han hade under flere (man har uppgifvit 41) år icke tjenstgjort vid regementet; framför honom stod dessutom mer än en kapten, hvars fullt lika duglighet och äldre tjensteår gifva en obestridlig företrädesrätt. Endast af dessa skäl borde kapten Z., ur moralisk synpunkt betraktadt, utan något eget tillgörande låtit sig nöja med hvad som skedde, erkänsam både för den bevågenhet (icke upprättelse), som straxt derefter befordrade honom till regementsqvartermästare, och äfven för den välvilja, som uttalade sig i en förmans yttrande, hvars obetänksamhet man endast och allenast — bordt beklaga. — Här stannar första akten af händelsen. Hvem anser ej att allt bordt förblifva dervid? Kapten Z. hade då vunnit allas aktning, sina kamraters vänskap och bistånd, mera grundade anspråk att i nästa ledighet erhålla batteri. Vi komma nu till sednare delen: Fanns något annat medel än offentliggörandet, för att skaffa sig upprättelse, i händelse af liden oförrätt? — Ja! den väg som är oss alla bekant). Hvad utgjorde då bevekelsegrunden för detta handlingssätt? — Kapten Z. har sjelf yttrat, att om han ej erhöll ett skriftligt löfte att blifva batterichef, skulle samtalet införas i tidningarne. Kunde detta hot, kunde en så proklamerad berättelse om ett enskildt samtal, och af denna grannlaga beskaffenhet, kunde en kränkning af inbördes förtroende föranleda någons ogillande? — Alla militärers, särdeles hans regementskamraters, framförallt den förmans (regementschefen), som få dagar innan skriften stod att läsa, utsett honom till sin adjutant (regementsqvartermästare.) Se der de hufvudfrågor vi velat antyda! Se der en svensk militärs enda, enkla svar, föres afvadt af den anda, som disciplin och kamratskap ingifva. Derför blott än ett ord till förklaring för de män utom yrket, som önska veta hvad vi då förstå med kamratskap. Det är det band, som förenar hög och låg ibland oss, som gör att vi vilja akta hvarandra för att kunna aktas af alla; det är den vilja, som enskildt verkar understödjande, försonande och tillrättavisande, som inför andra regementen söker höja vårt eget regemente främst, som i striden ställer kamrat framför kamrat. Det är vår jemlikhet och frihet. Men detta broderskap har äfven pligter. Lika beredvilligt som det förbinder ett regementes officerskår, att bispringa den kamrat som lidit af olyckan eller af andras oförrätt, lika varmt måste det uppträda till försvar af regementets anseende inför andra regementen. Anses någon officer inför militärers ögon hafva begått ett fel, så fordrar kamratskapet att de öfriga officerarne vid regementet enskildt för honom förklara sitt ogillande, så vida de ej sjelfve vilja vara mindre ansedda af andra militärer. Dylika fel äro oftast s. k. hederssaker, sådane som ej hafva namn i allmänna lagen, som uteslutande tillhöra militärståndet, och som inom detsamma, eller inom regementet, uteslutande böra afhandlas. Tillämpas nu denna förklaring på förhållandet med kapten Z., så synes tydligt, att om hans sak varit rättvis, densamma af kamraterna icke blott bordt erhålla, utan verkligen erhållit ett understöd, som förr på andra ställen och vid flere tillfällen visat sig ganska verksamt. Att deremot officerarne vid samma regemente: förklarade sitt ogillande af hans handlingssätt ), var således icke blott en följd af deras motsatta skyldighet, utan äfven ett bevis på det inom armeen rådande allmänna tänkesättet. Hittills har det familjband, vi här ofvan antydt, nästan ensamt upprätthållit svenska armåen, under dess små vilkor eller under de omständigheter, vid hvilka man sökt nedsätta dess anseende. Hvar och en som vill tillhöra detta samfund, vet att han måste underkasta sig dess lagar och vanor. Men hvilken familj finnes väl, som ej såras af att se alla sina handlingar, alla de tillfälligheter som inom den tilldraga sig, framlagde till främmande ofta skadelystna personers granskning? Sällan kan den inlåta sig i en offentlig ordvexling derom. Nästan aldrig blir den rätt förstådd. Minst af allt böra dess tillrättavisningar blifva föremål för publikens handklappningar eller smädelser. De äro icke till derför; de förlora då hela sin betydelse. Månne ej dessa skäl tala något för ett ogillande, så väl af kapten Z:s vädjande till pressen, som i synnerhet att officerskårens sednaste sammanträde, samt hvad derunder förefallit, blifvit i tidningarne kungjordt ? Ins. har varit länge nog i tjenst, för att tro och veta det den här uttalade åsigten åtminstone delas af hela svenska armeen. En äldre officer. ) Här synes svaret på frågan hafva behöft någon mera utförlighet för att vara tillfredsställande. Hittills har man oss vetterligt ej sett denna väg anvisad, och i hr Z:s berättelse i Handelstidningen har han åtminstone uppgifvit såsom en hufvudsaklig anledning till målets dragande under offentligheten, att den utvägen nu mera vore honom betagen, att framföra sitt åliggande till konungen persönligen. Red. :) Att de frånvarande måste göra det skriftligen borde väl icke väckt någon förundran. Ämne ER——e— rt (Insändt.) AA a RR . ir erg sr pp 3 Il 1 f 1 1 ft L E l t tf 6 c ; d f I Ll ( t Å t ä S i 1 I 3 1 1 RR KU —-— B f J— —OM -—