huldrikt och kärleksfullt möter mina ögon. Der är ju ännu ett litet rum, om jag mins rätt? tillade hon, utvisande med handen en dörr till höger om fönstret. Vill ni våra god och stiga in, mamsell Lucie,, sade Timothe, begagnande sig redan af en gammal bekants rättigheter, i det han helt enkelt kallade henne vid namn. Det var utan tvilvel er sängkammare? Ja, min och min mors. ,Det är också nu mitt sofställe. Men bevars, det är nu för tiden ej så nätt och fint som det var under er omhuldande vård. Ni vet väl hur en stackars ungkarl kan ha det... eller rättare, ni vet det icke. Så mycket bättre för er. Vill ni göra mig den äran, så skola vi der sluta vår lilla upptäcktsresa. Han uppsköt dörren på vid galvel, bjudande artigt Lucie att stiga på; men då han med det samma blef varse att dörren till det lilla hemlighetsfulla kabinettet stod öppen, rusade han med blixtens snabbhet förbi den unga flickan, stängde med häftighet igen dörren och stoppade nyckeln i sin ficka. Lucie, som ej kunde begripa meningen härmed, såg förundrad på honom. Hon blef ett par minuter stående på tröskeln, utan att öfverstiga den, kastande i minnets panorama en längtande blick tillbaka på de friska vårdagarne af sin första ungdomstid: en tid, då hon var fattig, men då den oskuldsfullaste frid och förnöjelse bodde i hennes själ. Stig då in, mamsell Lucie,, sade den unge mannen med inbjudande röst; var hemmastadd och krusa inte., Nej, nej, jag tackar; jag måste genast gå... jag är nu belåten,, sade hon med en lätt darrning i rösten; farväl min herre... jag har mycket brådtom; adjö, adjöl Thimoihe skyndade efter henne och upphann henne vid utgångsdörrn, sem ämnu stod öppen sedan hennes inträde.