balustrad, hel och hållen betäckt med slingrande krypväxter. Mina volubilis! mina spräckliga volubilis!x upprepade hon med vek stämma, i det hon upplyftade sina händer med ett uttryck af häpnad och bestörtning... Ser jag verkeligen rätt? Ja! de äro de samme! Hur är det möjligt, sedan fyra hela år, äro de ej döde och utgångne? Sedan dessa fyra år äro de fyra gånger både döde och begrafne mitt vackraste barn, och det är just derigenom de ännu fortlefva i denna stund, sade handtverkaren skrattande. De hafva åter sått sig sjelfve under Pichons och min omvårdnad. Ack, så roligt! utropade den vackra tvätterskan. Ni skall veta, min herr2, de äro rara sällsynta vexter, dessa volubilis, dessa strimmige volubilis; sedan den tiden har jag på intet ställe återsett dem. Ni måste gifva mig frö deraf; säg, vill ni icke det? Utan tvifvel! det är väl det minsta jag kan göra, emedan det är ni sjelf som bar planterat dem.n Ack, nej! det är icke jag . .. det är någon ... Er älskare ?, Nej, min kusin.x Dervid lag förhindrar icke det ema det andra; tvertom. Men, vänta litet! Ja! låt mig fundera ... ja, der ha vi det... Ni heter Lucie, eller hur? Er kusin, var det icke den hygglige Paul Mequelles? ,Har ni känt till honom? Skulle ni väl hafva känt honom? Ja mycket väl; han har varit min vän. -Kors! ni skulle då vara den der lilla Lucie, om hvilken han så mycket talade med mig ?, Har han talt med er om mig? Beständigt, jag försäkror er, det var hans