liga glädtighet och lustiga upptig utgjorde den förnämsta kryddan. Till slut, och som desert på all denna välfägnad, kom ett grannt fyrverkeri, efter hvilket mörkret och lugnet blef i dubbelt afseer.de synbart; då framträdde konstnärn i handtverkarens ställe. Konstnärn besökte teatrarne, museerna, samt läste Victor Hugos och Lamartines poesier. Handtverkaren hade ofta sitt tillhåll på klubberne och slukade med begärlighet Ricards och Paul de Kocks romaner. Konstnärns sätt att tala var ofta bildrikt och korrekt. Handtverkarens deremot utan krus, rätt fram, då och då uppstofferadt medelst några fraser lånade ifrån de publika bater eller de attelierer han besökte.n Midt ibland denna !ekande stormhvirfvel af ungdomliga passioner, visste man att Timothås hjerta icke hade lågat mer än tvenne gånger af verklig kärlek: den ena, för en af de nio sånggudinnorna af Pradier, och den andra för den heliga Cecilia af Paul De!aroche. Detta sistnämda föremål hade nära nog lyckats att ånyo inkasta honom på färgernas område. Sedan någon tid likväl, började man misstänka alt hans hjerta för tredje gången blifvit träffadt af Amors pilar, och det med sådan säkerhet och eftertryck. att enligt hans vänners utsago det icke mera stod att hjelpa, men för hvilken sånggudinna eller hvilket helgon hans bjerta denna gången så våldsarut slog, det viste man icke; icke heller uti hvilket statyeller tafvelgalleri han hade gjort bekantskap med det älskade föremålet. På hvilken exposilion hade han då sett det? Ingen visste det. Alit hvad man kunde upptäcka var att, utom på sina arbetstimmar gick han högst g Han henilrån, och om man der händelsevis öfverraskade honom, fann man honom, som annars var så upp