Aftonbladet – 28 september 1849, sida 1

Jag svarade honom, ati som jag väl visste deraf vore jag nu kommen att ingå med honon i underhandlingar derom. Jag, för min del kan ieke annat än tillstå, man må säga hvac man vill, men mot mig var han högst ar. tig och förekommande; det är just en hygglig karl, den der unga mannen! Emedler: tid var han allt till att börja med rätt motsträfvig: talade om sma lrättigheter, om lag och förordning och Gud vet icke hvad; slutligen... Ack! förlåt mig nu blir jag åter för utförlig ... Då vet grefvinnan, hotade jag honom med en rättegång, som han utan tvifvel skulle förlora emedan jag var rik, och han, tvertemot hade intet; men, om han ville vara foglig och klok, skulle jag, sedan jag låtit nedrifva det gamla nästet, i stället låta uppbygga ett stort vackert hus, och att han der, enligt sitt val, skulle få utbyta sin vindskammare mot en beqvämare, trefligare och större boning, och som för honom ej ändå skulle blifva dyrare. Ja, det slog an, vet grefvinnan, och kom honom att späda vatten i vinet som man säger; han eftersinnade noga, nedsänkte hufvudet mot bröstet och såg bedröfvad ut, hvilket just gjorde mig ondt. — Nå väl! jag skall se till hvad jag kan göra. Allt hvad jag begär af er, fru grefvinna, är att låta mig vara den siste som afilyttar, att jag ull: sista ögonblicket målte få behålla min, mig så kär blifna boning. Nåväl! så långt hafva vi hunnit, min älskade matmor. Grefvinnan kan väl icke räkna det för ingenting, ty tack vare mina sluga underhandlingar, samtycker ju slutligen den unge mannen... Jo, du är klassisk du, min stackars Joseine; hvad hafva vi då egentligen vunnit? Del å ju på ögonblicket veta, att jag hvarken vill. söpa huset eller förstöra det? Jag skulle vilja. nedrifva detta hus? Nej! Gud bevare mig derran. j