Aftonbladet – 28 september 1849, sida 1

sådant... Men fattande mig i ögonblicket, då jag tänkte på grefvinnans hatt och blåa sjal, svarade jag honom: Jag är grefvinnan de Mauduit,. Jag kunde i hast ej finna på något annat. IHvarmed kan jag vara frcu grefvinnan till tjenst? sade han till mig. Jag nämnde då om mina förslager på hans rum. Härvid sammandrogos hans ögonbryn och han såg helt surmulen ut, i det han utropade: Hm, hm! Det här går för långt! Aterigen en. Det är ju en fullkomlig komplott. Tre förnäma herrar sedan i morse, som alla vilja hyra och bebo min vindskammare... Omöjligt! Det låter otroligt... Men huset är kanhända till salu?, Vips antog jag denna förmodan och svarade helt hastigt: Ja visst, min herre; och det är jag som tänker köpa det. Jag hade ej gilvit akt på portvaktaren, som stannat qvar och afhört vårt samtal. Nu blef det hans tur att göra stora ögon...n Till saken, till saken, käraste Josefine !, Ja, nu kunde jag ej mera gå tillbaka; utan fullföljde således dristigt: Ja, jag vill köpa det, för att låta nedrifva det. Portvaktaren såg förbluffad ut, likaså den unge mannen. Jag kom rusande öfver dem som ett störtregn. Ni är odräglig, mamsell, det måste jag sägan, afbröt henne grefvinnan. Ått på det viset kompromettera mitt namn, och det för ingenting. För ingenting, sade Josefine, med en lilen näpen, istadig knyck på nacken; grefvinnan skall nog få höra.n Nå väl, så sluta då en gång med dina eviga upprepanden och låt oss höra någon upplösning, om det finns någon. . Ja, nu äro vi vid slutet, återtog kammarjungfrun; men hvar slutade jag då? Jo, jag skulle låta nedpifva huset. Den urge mannen li invände då att han hade kontrakt på tre år.k