Aftonbladet – 27 september 1849, sida 2

Jo, ser grefvinnan, dessa saker kläda mig så väln Hur vet ni det, min kära mamsell? Huru! Dessa saker känner man i luften: en vacker toalett, man tar sig höga miner, allt detta imponerar, och, om grefvinnan tilllåter mig att göra efter min vilja, så ansvarar jag att ugglan i vindsgluggen snart skall annorstädes bygga sitt näste.n Nåväl, jag samtycker dertill, Josefine, och om du lyckas, så ger jag dig icke allenast en fullkomlig klädnad, utan du skalläfven få behålla den blå sjalen, som kläder dig så väl, Tre fjerdedels timma förflöt, under hvilken tid jag försökte att för grefvinnan förklara en osagd mening, så ledsamt afbruten just i den stund, då jag kände mig mäktig att fullborda den. Nu kunde jag ej lyckas deruti; alla ord voro för fattiga. Jag bemödade mig ännu, då Josefine åter inkom med ett strålande ansigte och minen af en segrande hertiginna. Skulle du möjligtvis hafva lyckats? utropade den vackra enkan i samma ögonblick hon blef henne varse. Torde hända, fru grefvinna, svarade kammarjungfrun med en sjelfbelåten mine, i det hon kråmade sig under sina plymer och sin kasemir. Den verkan, som toiletten gör på alla qvinnor af alla stånd och åldrar, huru mycket deras fysionomier, deras gång, deras talesätt, och äfven deras tänkesätt, synes förändra sig med deras kostym, är märkvärdig. Den, som naturen synbarligen har skapat enkel och bl höjer hastigt sitt hufvud, får mera hållui antar ädlare miner, hennes öga får mera glans och säkerhet, bennes röst mera klarhet, hon ordnar och afrundar sina uttryck med mera omsorg. Och hvad behöfves til allt detta? Föga eller intet i sjelfva verket; fjädren af en