Aftonbladet – 27 september 1849, sida 1

alltid varit mycket svag i närheten afelt vackert fruntimmer, och alltid haft lätt att låta illusionerne råda öfver min inbillning.) — Gå ni, min ädle vän — ja! ui är min verklige vän, nin Båda två vände vi oss just som af en gemensam bemlig känsla till de la Londe, som då var sysselsatt att upphjeipa sin chevelyr. Grefvinnan slungade på honom ett förebrående ögonkast — jag en triumferande blick, i det jag lemnade rummet. Agaren till huset, herr Bichereau, afhörde vitt förslag med synbar ledsnad. Hans hyresgäst hade, tvertemot det antagna bruket hos sådane personer som hyra dessa. lägenheter, ingålt ett slags arrende på tre år, och det blott för några få månader sedan. Han kunde således isgenting göra dervid; utan anmo dade mig att sjelf gå till honom, för att om möjligt komma öfverens med honom Motvilligt gick jag åstad, ty jag påminte mig min företrädares emoltagande;men allt var ändamålslöst, ej en tumsbredd erhöll ja: af den stolte ynglingen; han syntes just som af osynliga andar fjettrad vid stället och var fullt ut lika angelägen att få bo qvar, som grefvinnan var att få honom att flytta. Hvilka hemliga och mäktiga driffjiirar hade de väl, både så väl den ene som den andre? Jag kunde ej lösa denna gordiska knut. Mitt återuppträdande i grefvinnan de Maudnuits salong var således blott en py repetition af en stackars diplomats misslyckade beskickning. Efter berät elsen Om rain nya motgång, utropade grefvinnan, som långt ifrån attaf dessa hinder rubbas 1 sin föresats, snarare tycktes styrkt i sitt beslut: Nå lika mycket. Jag skall bafvs den! Oh! jag skall nog utfinna något medel härtiik Den som vinner tid han vinner allt. Jag harföre