Aftonbladet – 27 september 1849, sida 1

Grefvinnan hade kastat sig ner i en emma och satt der bedragen i sina förhoppningar med korslagda armar. Den inom henne kämpande vreden hade kommit henne att förlora qvinnans skönaste vapen: mildheten och försakelsen; ty hon såg trumpen ut, hängde läpp och fortfor att vara stött på sin tillbedjare för hans lidna nederlag vid den famösa vindskammarbataljen. Den tystnad, som herrskade i salongen, hotade att ej blifva angenäm, då kammarjungfrun, som inkommit på samma gång som herr de la Londe, sade i det hon vände sig till denne sednare: Herrn skulle åtminstone ha gått till egaren af huset, det vore kanske möjligt att skaffa bort den der plumpa karlen, om ej för annat så för det ohemula sätt på hvilket han bemötte herrn. Josefine har rätt, afbröt grefvinnan, man kan låta uppsäga den der karlen; en gång uppsagd skall det blifva lättare för oss att få honom att lämpa sig efter våra förslager och att genast afflytta. Gå ni dit tillbaka, ännu en gång, Albert. . Nej, på min ära, nej! At fanders med alla kapriser och alla vindsskrubbar i universump, svarade fästmannen. Jag steg då upp och nalkades grefvinnan med den gladaste och förbindligaste mine i verlden, sägande: i Tycker icke grefvinnan att jag skulle atervända dit? Skulle det icke vara både sannolikare och säkrare? Vi hafva redan afslutat en affår oss emellan, och kunde under förevändning att slå ibop de båda våningarne, som grefvinnan redan nämnt, förmå honom till eftergilt.n ,Ypperligt, skönt! Se det kan man kalla att vara snillrik! svarade grefvinnan. Oh, ni ärj charmant i dag, min bäste herr Letregard! — Jag kände att jag rodnade starkt, ty jag har