Aftonbladet – 27 september 1849, sida 1

unge mannen alldeles utom sig; mig tyckes att jag haft nog af det slaget.n Huru så? Ni borde ha varit ännu enträgnare.n Nå, nå, min sköna tant! Allt har en gräns och man kan vara färdig att slå hufvudet i väggen af.harm. lar jag nu ej tillräckligt visat min fullkomliga undergifvenhet för er allsmäktiga vilja, då jag utan rim oh räson blottställt mig för en tvist med en sådan tölp., Jag var förtjust der jag satt i min vrå att det icke slagit bättre ut för den vackra Albert än för mig. Allt under det jag låtsade fortsätta läsningen af den evighets långa journalen, gaf jag förstulet akt på muskelspelet i fästmannens, af vrede oeh förargelse krampaktiga anletsdrag. Hans ögon gnistrade, hans kinder brunno, hela ansigtet stod som vid en eldsvåda i ljusan låga och belyste med ett slags rödaktigt sken dess horisont af skägg, polisonger och mustacher. Af en hos honom sanska sällspord distraktion, kan man tillräckigt sluta till hans utomordentliga sinnesrörelse, då han, vid den af grefvinnan något pikanta anspelningen af hattens påsittande, hastigt afryckte densamme, hade försummat att ned sin vanliga skickiighet sammanföra och ordna det något glesnade håret, som väl bevölde alla frisyrens resurser för att bära sig yeh att dölja de vakanta fläckarne. Nu föllo i stället de långa, stripiga hårtoffsarne på ett ranska barbariskt sätt ner på panna och öron. dan var i detta tillstånd så utplundrad på allt noch utvärtes behag, den stackars Albert, och jag var svag och oädel nog att fröjda mig leråt, ännu mer då jag — allid i -skygd af nin egidiska journal — kastade en flyktig blick en gent emdti mig varande spegel, sade. till nig sjelf med en viss sjelfbelåtenhet: oaktadt nina fyratio år kan jag ganska väl och till nin fördel uthärda en jemförelse.