Aftonbladet – 24 september 1849, sida 4

u säga honom,) förkunnat kaptenen, att NanSiänic eltagande i reformsällskapet vore orsaken hvarpå ;re han, ehuru den mest berättigade att er-lstc ålla det lediga batteriet, icke fick detsamma, llder g sin tillflykt till offentligheten, sedan det, fe isom han sagt i artikeln, icke mera var möj-Jick gt att kunna framföra sin sak till Konungen vel ersonligen. Att ett sådant offentliggörandelj f ett samtal emellan tvenne personer alltid r en ytterst grannlaga sak lära alla medgifvasll uruvida det åter under sådana serskilda för-lm ållanden som här ägde rum, och vid en åtgärd, Igi om till principen måste anses gälla icke blottlin r Zachrissons person, utan hvarje officers I ättigheter såsom medborgare, felat emot heIvar lerns lagar, genom ett sådant publicerande,l,3, an fordra en serskild fullständigare utredning. y; Men en sak bar härvid frapperat oss, nemli-l,ex sen att vederbörande chefer genom sitt nitlre vid dessa tillfällen gifvit rum åt ett prejuditj at, som står i uppenbar motsägelse med hvad le synas hafva velat åstadkomma; ty när en mängd subalternofficerare inom en eller annan sorps nu en gång på detta sätt fått algilva o-1 I vinionsyttringar angående en officers uppfö-left rande, som står öfver dem i tjensteoch rangordningen, fastän denne nu blott varit kapten om Zachrisson, så synes ingenting hindra, att delv en annan gång kunna afgifva en dylik opinionsyttring om t. ex. general Löwenhielm eller hvilken annan general som helst, som vid något tillfälle kan råka förbasta sig, och huru-lG; vida detta i längden verkar till det mål manl åsyftat, lemnas derhän. För öfrigt kunde detlbla icke skada om de som teckna sina namn påle dylika opinio syttringar, dervid äfven tänktelbi något på framtiden, som i sådana fall stundom om fäller en annan dom än det närvarande ögonZu blickets. Eller kan man väl hafva glömt, får huru åtskilliga förflutna likartade kraftyttrin-lre gar af beställsamhet eller loyautet nu bedö-leri mas, t. ex. de så kallade subskribenternes årlmi 1789, den stora processionen på riddarhusetiny år 1829 för att visa en underdånig fasa öfverlin! grefve Horns tal om kungsskjutsen, att ej tala om de 11 premierlöjtnanternas, 0. s. v. Det ledsamma dervid är, att namnen alltid qvarstå, sedan opinionen om sjelfva saken hunnit sätta sig. Någon egentlig vinst kan dessutom lpi knappt hemtas af dylika åtgärder, ty allmän-lp; heten uppfattar ganska väl svårigheten för delyi underordnade inom en corps, att vid sådanalg, tillfällen neka att följa med om de ej viljalse blifva noterade och skada sig för framtiden,läf helst när det uttryckligen tillsäges, att de ickelsk få tala, utan blott skola svara ja eller nej. len Handelstidningens artikel följer, hvarvid så3 som ett serskildt intressant faktum förtjenarlyc anmärkas den förklariog hr Zachrisson gjort ie anledning af grefve Löwenhjelms bekanta re-lfa klamation: va Såsom de flesta af våra läsare känna, bestod den fri första och svåraste förföljelsen emot kapten Zachrisson deruti, att han, ehuru både meriterad och skicklig, blef förbigåfigen af en yngre kamrat vid tillsättandet af en batterichefsplats. Sättet för detta förbigående äfvensom de uppgifna motiverna — nem-lyj ligen att han varit ledamot af ett reformsällskap — ire känner också allmänheten genom Zachrissons egenkn händiga och ännu ej vederlagda berättelse i Göthe-hyl borgs Handelsoch Sjöfartstidning för den 4 a Både före och straxt efter berörde berättelses offentliggörande lefde kapten Zachrisson i bästa förstånd både med sin chef och sina kamrater, såsom bevis hvarpå kan anföras, att han i samma vefva blef utlig nämnd till regements-qvartermästare; men så små-lyt ningom och alltsom Zachrissonska relationen började; verka på samhällets höjder, mulnade också både cheip fens och kamraternas ansigten, och kapten Z. fick, a till sin stora förvåning, höra ett och annat yttrande bo om opassande sätt att gå till väga, om brott emot; den militära vördnaden och disciplinen, m. m.ljg Småningom, och, såsom det förmodas, på vinkar af högt uppsatte personer, antogo fysiognomierna ett verkligen hotande utseende, och man började hviska om en opinionsyttring af kamraterna, hvilken skulleR vara i farvattnet. Ingen menniska ville dock tro derpå, ty man hade dertill ett alltför högt begreppie om det militära kamratskap, som knytes under år,Vvc då känslan för det rätta ännu icke är höljd i egois-kc mens dimmor. Men den 6 September, eller dagen 2?före krigsministern hr Hohenhausens väntade an-pbo komst till staden, sammankallade chefen för härva-ka rande artilleri, öfverste Heyl, de i staden varandem officerare och uppläste en skrift, som gick ut på attlår ogilla Zachrissons åtgärd, att i tidningarne offentligfö göra samtalet med general Arbin. Närvarande vidj23 denna sammankomst voro: öfverste Heyl, öfverste-åf löjtnant Clancey, majorerne af Petersens och Lönn-ne roth, kaptenerne v. Sivers, Wahlgren, Holming, Nor-hä densvahn, Zachrisson, Schätzererantz och Diderichs,ka löjtnanterne Berg, Mörner, Virgin, Chapman, Leijon-ly bufvud, Törnsten, Sjöstven och Gjers, samt under-tr löjtvanterne Kuylenstjerna, Fr. Lindberg och C.lda Lindbergh. Hr Heyl började, som sagdt är, medlge att ogilla Zachrissons förfarande och uppmanade de!W öfriga att yttra sig i ämnet, förklarande likväl på loc rhand, att ingen motivering eller diskussion finge äga rum, utan att svaret skulle bli kategoriskt gil-lsi! lande eller ogillande. Efter honom yttrade sig först st de äldre officerarne, som naturligtvis på förhandso voro öfverens om resultatet, ehuru det annars är vanligt, att de yngste i dylika fall alltid yttra sigM först, hvilket också grannlagenheten bjuder. Följden blef, att de yngre icke vågade uttala en emottj förmännens stridande mening, och derför äfven ytt-nc rade sig ogillande om en kamrat, som de i själlz och hjerta högakta, och som de i denna stund anselfri hafva blifvit ett offer för en himmelskriande orätt-ge visa. Härifrån utgjorde likväl löjtnant Törnsten ett undantag. Han förklarade nemligen, att han ej fannri det för sig tillständigt att yttra sig öfver en förmans(st handlingar. Med honom förenade sig underlöjtnant!hy Lindbergh, som likväl efter sammankomstens slut ga blef af chefen enskildt öfvertalad att återtaga sitt)m yttrande och förena sig med majoriteten. Kaptenlen Schätzercrantz fann sig, besynnerligt nog, icke förhin-lof drad att äfven uttala sitt korsfäst. Kapten Zachrisson, lsa som begärde att få yttra sig och att få framställa ler några andra frågor till kamraternas besvarande, bleflor af chefen nedtystad med maktspråk. På begäranat om protokolls förande svarades nej. ij Ungefär samtidigt med denna tilldragelse anländelor till chefsembetet från Stockholm en skrift, hvarutilat några hrr officerare företagit sig att bedöma Zach-lar rissons handlingssätt rentaf såsom ärelöst. Dennalhrc skrift, som i vanlig ordning af en medarbetare il4g redaktionen, på grund af Tryckfrihetsförordningen, blifvit begärd, har ännu icke kunnat erhållas, men dess lydelse skall vara i det väsendtligaste följande: dr Med serdeles ledsnad och förtrytelse hafva vi er-l, farit, att kapten Zachrisson, med åsidosättande afly, hederns fordringar, låtit inför allmänheten framfö lägga ett samtal emellan fyra ögon, som egt rum emellam, honom och general von Arbin, och få, för palt icke med vår tystnad anses gilla hvad vår känsla säger oss vara orätt, härmed anhålla, att hr nöfversten ville såväl för kapten Zachrisson sjelf, som för öfrige officerare af regementet förklara, att nvi på det högsta ogilla hans nämnde förfarande, I såsom stridande icke allenast mot all god militärisk anda, wtan äfven mot det handlingssätt, som tillkommer hvarje man af heder. 3