Aftonbladet – 24 september 1849, sida 2

—— — —G de henne förträffligt; upptog sitt arbete och började åter att brodera. Älven jag upptog min journal. Med de silkesfransade ögonlocken ätmnu fuktade af tårkristallens klara perlor, och med denna lätta skämtsamma ton som var henne så egen ibland hennes förtroligare omgifning sade hon småskrattande: Minsann jag kom ihåg att ni var bär. Jag har då haft ett åsyna vittne till mina distraktioner? Nå säg mig, såg jag icke rätt löjlig ut?) Ni var charmant då, som alltid,, svårade jag artigt, under det jag närmade mig henne Men hvad tänkte ni egenteligen på ? Hvad jag tänkte på? Det var en pris: fråga. Jag tänkte på ingenting.n Gråter man då, eller skrattar, för inger ting bär i verlden? Hvarför icke? Mig bänder det ofta at både skratta och gråta utan orsak. Jal till och med, jag går så långt, att d bar någr: stora sorger, förblifva alltid mina ögon torra Ett exempel derpå är, att då jag hade der olyckan att mista min mor, som jag älskade så högt. Nå väl! tårar äro en balsam på sor: gens sår — på en hel månad kunde jag e utgjuta en enda tår. Det är väl sant, der smärtsamma tiden att begråta en vördad mor hinner oss nog till: hela ens återstående lefnad är blott en fortsatt saknad!n känförandetrån-bjertav gående orat-Men sådana uttryck voro ej sällsynta bos min lilla ljufva grefvinna, midt ibland hennes karakters alla bizarra och originella drag. Några minuters tystnad uppstod härvid emellan Oss. .. Under tiden började hon åter att brodera Afven jag satt och stirrade på min tidning. Då jag lemnat denna nya sinnesrörelse, som minnet af hennes mor uppväckt, tid att lugna sig, sade jag: Om herr de la Londe dog, skulle ni begråta honom ? Utan tvifvell Så-å!lv utropade jag med ett triumferand utseende, då älskar ni bonom ej så mycket: Hans förlust skulle då ej förorsaka er en djuj bedrökvelse ?