Aftonbladet – 24 september 1849, sida 2

RR AR da Ar a vn ne net hade försvunnit. Ett moln beskuggade den klara himlen. i I sanning fuktades icke äfven hennes ögon, och tårar nedsmögo öfver kindens sammetslena yta, och stadnade på läppens glöd, lik daggperlan, som i morgonrodnadens timma dallrar i blommans kalk. Säkert tänker hon nu på den aflidnels Sympatetiskt kände jag älven mina ögon tåras, då jag för min del tänkte på den gode herr de Mauduit, som jag visserligen ganska litet kände till: men som alltid hade visat sig artig och förekommande mot mig. Huru skulle det väl vara möjligt att ej känna sig upprörd och hänförd vid åsynen af denna unga qvinna begråtande den ålderstegne maken? Det var åtminstone icke någon falsk symbol; glömmanda min närvaro, trodde hon sig allena med sin smärta. Jag tackade ödet och prisade mig lycklig, att henne ovetande få studera hennes själs anlag. Jag trodde mig nu bättre känna henne och älskade henne derför högre. För att rätt värdera och upfatta en qvinna hehötves icke att umgås med henne i åratal; det är tillräckligt att henne sjelf ovetande observera henne i tio minuter vore det ock en; dast genom nyckelhålet; under någon af dessa enslighetens fridlysta stunder, då anden är frigjord ifrån konvenancens alla småaktiga forkunde pålägga henne, då upphör hon att förställa sig, att göra våld på sina känslor. De medfödde lekaude behagen hos qvinnan, nästan alltid förqväfde af de förvärlvade, göra sig då gällande, och hon framstår åter just som pånyttfödd i urbilden af lifvets friska leende vår Mer än en half timma hade jag noga följt alla min lilla grefvinnas rördser, och jag ångrade mig mer och mer att ej hafva begärt hennes band. Med tårfyllda ögon sutto vi der håda, då min täcka drönunarinna, plötshgt ikågkommande min närvaro, hastigt vände hufvudet åt den sidan der jag satt. Da hon af mitt upprörda utseende kunde sluta att jag betraktat henne borttorkade hon tigande sina tårar med en liten min af ovilja och förlägenhet, hvilken kläd