Aftonbladet – 24 september 1849, sida 2

rån ansigtet till den lediga handen; hennes ingrar började ovilkorligt att löpa fram och iter på ryggstödet af den framför henne stånde stolen, just som på en klaviatyr; snart vörjade äfven foten att taktmessigt småstampa, jelfva bröstets kadencerade höjning och sänkning fullkomnade denna idealiska bild, af lyckliga tankar, som gjorde hennes intagande skönhet ännu mera retande. ij Ja! hos henne slogo alla lifvets pulsar ett harmoniskt leende åckord. Hennes broderi hade halkat ned på golfvet, likaså min journal; vi voro båda två så fördjupade, hon i sin åskådning, jag i min. Utan tvifvel måste hon nu tänka på sin tillkommande man, sade jag för mig sjelf. pHon tänker på sitt andra bröllop, eller måhända på sin första kärlek; ty grefve de Mauduit har endast varit för henne skuggan af en älskare, en indivualit, som hon under det heliga namnet af make lärde sig att hålla af och örda; ett slags mellanting af alla känslor i förening, utom den vi innefatta under namn af kärlek... Ack! hvad jag ångrar, att jag ej har rangerat mig på listan bland hennes tillbedjare. Jag är fyratio år, det är sant, men den aflidne var sextio. Relatift är jag ändå ung för henne... Den der lycklige de la Londe, tack vare hans frisyr och han, famösa västar, har lyckats att bemäktiga sig detta oerfarna 1vinnohjerta, att råda öfvor donna obundnain. billningskraft, vanligtvis så fantastisk och så nyckfull... Ja, min herre, man må säga att ni är bra mycken tack skyldig er skräddare och er hårfrisör. På allvar började jag att hata och förakta denne inbilske narr, ja! jag fann honom till och med näsvis och pållugen. Under det jag inom mig på detta sätt relekterade, hade en stor förändring egt rum hos min vackra drömmarinna; den purpurfärsade kolorit, som en sällhetstanke ögonblickigt hos henne frammanat, var förbytt till en vemodig blekhet; hennes fingrar upphörde med sin taktmässiga rörelse, hennes ögonlock sänkes, hennes ögonbryn drogos lindrigt tillsammans, till och med den lilla gropen i kindbe