Aftonbladet – 24 september 1849, sida 2

solen just i detta ögonblick sänder er genom lätta genomskinliga skyar. Nå-å! neka iche dertill, ni ler! Jag har till vittne derpå den lilla gropen i er välrundade kind, och som aldrig visar sig oftare än när någon glad känsla böjer läpparnas hvalfbåge. Säkerligen är det icke den hädangångne; det är den tillkommande maken som upptar hennes tankar. Han är ung och elegant han, med ljust friseradt och väl ordnadt hår; en verklig fashionable som aldrig nyttjar annat än de hvitaste finaste handskar, hvari händerna med den högsta Omsorg äro inpraktiserade, beundransvärda västar, och det af en sådan mångfald, att solen på sin eviga kretsbana aldrig kan berömma sig af att belysa en och den samma... och hvad behöfs väl mer för att intaga och förtjusa en ung grefvinna om nitton år? Sittande i ett hörn af en bred divan i grefs vinnan de Mauduits salong med en journal i handen låtsade jag läsa dagens nyheter och deputeradekammarens debatter. På samma sätt syntes också grefvinnan brodera på ett stycke tyg, som likväl genast halkade utur hennes hand ... likasom journalen utur min. Jag förklarar på förhand att jag ingalunda var kär i grefvinnan, men kan ej svara för, att i en framtid blifva det. Denna dag var det en qväfvande hetta, Glasdörrarne till balkongen voro likväl öppna, ty solen, som just nu stod midt öfver Mauduitska palatset, kastade sina brännande strålar endast på dess omgifvande trädgårdar. De skifferbelagde takåsarne gnistrade i otaliga färgbrytningar af dess lågande sken. Bredvid ett fönster, i en sjelfsvåldig tillbakalutad ställning, med foten på närmaste stolskant och hakan afundsjukt gömd i sin lilla hand, satt min unga enka der, med blicken ständigt mekaniskt riktad åt samma håll, ir rande mellan himmel öch jord ; men pupillerna i hennes ögon hade vidgats och fixerade nu uteslutande ett föremål som syntes vilja undkomma hennes forskande uppmärksamhet. Det lilla skälmska leende, som till en början endast belyste hennes ansigte, spred sig småningom vibrerande genom hela hennes väsende