Aftonbladet – 22 september 1849, sida 3

I haget i hans ord var en af de första njutningar, I som han meddelade åt sina åhörare. Men biskopen fann hans lära mindre ortodox och förbjöd den. I Hans närmaste förman, Thomas Starkey, ville försvara honom, och blef afsatt liksom Prince sjeif. De predikade då under bar himmel, vandrande från den ena socknen till den andra; de predikade sin lycksalighetslära äfven i Wales, hvarest den rönte ogemen framgång. De vandrande predikanterne mottogo äfven kollekter, och samlade inom kort en så betydlig summa, att de vid hemresan till Charlinch kunde köpa en stor egendom, som togs i besittning i Princes namn, hvilken lät omgärda den med oerhördt höga murar, och slog sig derefter ned på stället. På porten sattes följande ord: Här är man lycklig eller på grekiska: Här är Agapemonen, d. vy. s. kärlekens — sällhetens boning. Det nya Agapemone uppfylldes snart med helgon af båda könen, bland hvilka befunno sig fyra prester, en ingeniör och en kirurg, utom en hop obekanta gentlemen, fruar, enkor, flickor o. s. v. Ingen annan än de utvalde fick veta hvad som passerade inom de höga murarne. Men under vackra solskensdagar har man sett princiterna och princitinnorna göra glädtiga utflykter med en hop väl dresserade jagthundar, och lunder fanfarers dån sprida sig i skogen, antingen för att jaga hjortar, eller för att lägga sig ned i gräset under gamla ekar och åhöra Princes ord. Hvarje idag ankomma till Agapemone, man vet icke hvar ifrån, utsökta viner och läckerheter af alla slag, ja med ett ord hvarje medel till sinnlig njutning. För en tid sedan beefvo flera princiter, såsom. Prince sjelf, Starkey, Thomas Wilking m. fl. instämde af en bonde vid namn Isak Thomas, hvilken hade uppklättrat i ett träd för att se hvad som föregick inom deras kringmurade bostad, men af princiterna blifvit nedkörd och slagen med käppar. Domaren var nyfiken att få veta hvad Isak Thomas sett; han frågade honom derföre och fick följande svar: Jag såg ungefär 40 personer som lekte Hockey! Jag bekänner, att jag icke känner denna lek eller spel; men det är någon sorts bollspel. Princiternas advokat försvarade sina klienter, under påstående, att bunden kastat en stor sten in på deras gård. Någon tid derefter uppstod en ny rättegång af allvarsammare art, som kastade mera ljus öfver princiternas hemligbeter. En aktningsvärd enka, fru Nottidge, hade giftvuxna döttrar, som bodde hos modren. Dessa unga fruntimmer började lyssna på den jordiska lycksalighetens apostel och blefvo slutligen mer ock mer intagna af hans förtrollande läror, till stor harm och smärta för modren, som uppfostrat dem i den rena anglikanska kyrkoläran. En afton tillkännagåfvo tvenne af döttrarne för modren, att de ämnade gifta sig, och att detta skedde enligt Guds vilja, hvilken skulle förse dem med fästmän. Verkligen ankommo ock efter hvarandra tvenne friare, hr Thomas och hr Turner, hvilka tillbringade natten hos mamsell Agnes och mamsell Cornelia Nottidge, samt omsider efter några dagar återkommo och togo med sig de unga fruntimmerna såsom sina hustrur; så var Guds vilja. Hrr Thomas och Turner voro princiter, som med dem bosatte sig i Agapemone. Snart tröttnade äfven den tredje dottren, mamsell Lovisa, att vara qvar hos modren; hon tog derföre afsked och lät upptaga sig i Agapemone. Fru Nottidge hade en son och en måg, som vargift med en äldre syster. Hon inkallade denna jemte andra anförvandter till familjeräd, hvilket gaf det utslag: att ms Lovisa var vansinnig; man tog henne från Agapemone och inspärrade henne under 47 månader i ett dårhus. Då hennes systers helsa häraf förstördes blef hon frigifven af doktor Stilwell, direktör öfver hospitalet. Mamsell Lovisa Nottidge återvände till Agapemone, der hennes helsa snart blef återställd, hvarefier hon anställde rättegång mot sin svåger, såsom den der hade mot lag och författningar beröfvat henne friheten. Svågern skulle då bevisa, att m:ll Lovisa var tokig. Processen begynte. Flere vittnen hördes, hvaribland fru Nottidge sjelf, som berättade om sina andra döttrars giftermål, hvilka äfven inställde sig. Resultatet blef dock, att m:ll Lovisa förklarades vara sund till själ och kropp, ehuru hon för juryn förklarat, att hon trott och sagt, såsom hon ännu vidhöll, att den ärevördige hr Prince var allsmäktig Gud. Detta thema upprepades under diverse variationer af den klagande och af de vittnen, som hon åberopat, t. ex. på följande sätt: Gud harl, köttet uppenbarat sig uti den ärevördige hr. Prince; den ärevördige hr Prince är en köttslig hydda, i hvilken Gud bor, 0. 8. V. Några Princiter tillade, att enligt Princes lära var bönens timma förfluten, nådens likaledes, och domens 1 lag hade ingått. Andra förklarade att man i Agapemone endast lekte oskyldiga lekar; slutligen uppystes, att mamsell Lovisa Nottidge, efter sin befrielse rån dårhuset, till Gud, d. v. s. till Prince medfört och öfverlemnat sin enskilda förmögenhet, utgörande tt kapital med 6,000 pund sterlings ränta. Hå