Aftonbladet – 22 september 1849, sida 2

—S— VS AE först fick veta att Thiodolf var sjuk. Welda hade icke tillåtit någon annan att sköta honom i hans håla, men då nu gubben icke mer ville utsätta den unga flickan för alla obehag i hans boning, så hade han, ehuru ogerna, gått in på att följa henne till Pomona. Magnus såg honom ofta här. Den gamles kroppskrafter aftogo synbarligen, och man såg tydligt alt ban icke skulle lefva länge. Gubbens sjukdom, omsorgen för Welda förde ofta grefven hit, och ju oftare han var der, ju mer kände kan sin fordna kärlek återvakna. Hans kärlek var numera icke den första stormande känslan, det var ej den glödande lidelse som band honom vid Rovena, men den var djupare, renare och innerligare. Aldrig talade han ett ord till flickan om sin böjelse, han blygdes för mycket öfver sin förra obeständighet, men ofta när han satt utmed den gamle vid hennes sida, när han tigande betraktade henne, förrådde hans blickar hvad hans mun dolde. Länge kunde ej Magnus blifva klok på, om en enda gnista af den fordna känslan ännu fanns qvar i Weldas hjerta. Hennes vänliga och bjertliga röst, då hon talade med honom, förklarade intet, då endast dagens föremål utgjorde det vanliga samtalsimnet; Welda undvek synbarligen allt som hade kunnat vidröra fordna förhållanden. Så förflöt en längre tid, och Thiodolf blef med hvar dag svagare. Likväl vandrade han hvarje dag, isynnerhet vid den nedgående solen, till stenarne vid Stennis; men han påstod att han tydiigt kände döden nalkas, och bad grefven sörja derför, att hans kropp icke lades i grafven vid Kirkwail, utan under stenhällen i midten af den heliga kretsen. Så mycket än Welda bad den gamle, att låta dylika tankar fara, då hon ännu alltid hoppades hans helsas förbättring, så förblef likväl Thiodolf vid sin mening. Han påstod sig alltför väl veta, att innan nästa fullmåne skulle han hvila under jorden. Med honom skulle då Druidetne dö ut, hvilkas syssla alltid ärfts af yngsta sonen, och i. mannaminne tillhört Thorbjörns ätt, och efter christendomens införande blifvit i hemlighet ut