Aftonbladet – 22 september 1849, sida 1

drig älskat honom, så bidrog detta likväl ickr att lugna honom öfver hans förlust. Det vae för honom en sorglig tröst att hvarje dag begifva sig till Valkyriornas bad, till det ställe der han första gången såg Rovena. Hela timmar igenom låg han här vid ingången till Thorshålan: på en åf dess mossbelupna stenhällar. Med oafvända blickar såg han här ned i det blågröna djupet, i den dånande bränningen; lät sitt öga hvila på den i månskenet glänsande vattenspegeln; men all hans väntan var förgäfves. Vågen rullade framåt och klöf sig emot klippan, men det var ensligt i den dystra bugten, och hafsinnevånarne hade för alltid lemnat strandep, som fordom under de ljusa månskensnätterna tjente dem tik tummelplats för deras nöjen. Thiodolfs första profetia hade emedlertid gått i fullbordan. Weldas far var död; Magnus, såsom landsherre, fann det enligt sin pligt att låta jorda en df gna anseddaste odalmän, och vid detta tillfälle återsåg han Welda. Denna vär ännu sköhare i sin sorgskrud, än annas. När man såg den höga jungfruliga gestalten med sin långa svarta slöja, som hängde allt ifrån det blondlockiga hufvudet ned till fötterna; huru hon stod der stilla gråtande vid sin fars likkista, metl det älskliga barnet bredvid sig, som med förtroende smög sig intill den hulda systern, skulle man hafva ansett den gamle odalmannen för en gammal nordisk konung, sörjd af de älskvärdaste barn. Magnus kunde icke vända ögonen ifrån Welda Hvilken skatt har jag icke bortkastat! sade han för sig ejell. ? Först sedan liket var nedsänkt i grafven, och de sörjande återkommit i sorghuset, omringades jarlen af den dödes vapenbröder, hvilka anbefallde de öfvergilna i hans beskydd, då efter gammal sed den unge sonen föll på knä för länshefren och bad att blifva antagen i sin fa