Aftonbladet – 22 september 1849, sida 1

Nå, och vålnaden?, frågade Magnus. Den gjorde likaledes i samma ögonblick, sade Thiodolf kallt. Hittills hade Welda hört på med största uppmärksamhet; hennes sköna ansigte gaf alla tecken till den djupaste smärta; nu utbröt hon i tårar: Jag arma öfvergifnal snyftade hon, och min stackars bror, den oskyldiga gossen!n Lugna dig, Welda,, sade Thiodolf tröstande. Det skall hvarken fattas dig eller den blondlockige gossen en vän och beskyddare.n Nej, vid Gud ickel utropade grefven, i det han hastigt reste sig. Jag är visserligen icke värd att kallas din vän, men din beskyddare vill jag vara, din beskärmare och försvarare in i döden, detta svär jag vid min stamfagers ben. Oeh ni skall hålla denna ed, jarl Magnugj sade Thiodolf med någon rörelse. Ni skål hålla den, som en riddare och man: både denna och en annan. Jag tror det, emedan jag vet det. Jag kunde väl säga er ännu mer, men det är nog. Gå, jarl Magnus; sörj hvad ni förlorat, och hvad som aldwfg bordt tillhöra er. Också Wefla, gå! Jag kan ej hjelpa din fader, men i mqargon kommer jag för att trösta honom.n . Med sönderslitet hjerta återvände Magnus hem. Alltsedan han återsåg Welda, sväfvade det förflutnas glada bilder och den första kärlekens tjusning för hans minne. Och denna flicka, sade han för sig sjelf, bar jag kunnat förgäta för en qvinna, som, oaktadt rnin glödande:kärlek, aldrig älskat mig, som lemnat mig så kallt som man lemnar tiggaren vid vägen, sedan hon tvenne år varit föremålet för min innerligaste tilgifvenhet. Jag bör ej återse Welda; hon måste ju förakta mig, djupt förakta mig!, Smärtfulla dagar följde nu för Magnus. Ehuru val han måste Stiga sig sjelf, att hans maka al