Aftonbladet – 22 september 1849, sida 1

Förskräckligt! utropade flickan. Min fader och er? — Jag ber er, farbroder, förkrossa mig icke genom en dylik spådoml! Hvarför dölja det som skall och måste komma? sade Thiodolf. Ni bedrar er, farbroder, helt visst, ni bedrar er! utropade Welda,i det hon hopknäppte de små händerna öfver bröstet. ,Jag vet det allt för säkert, sade Druiden med öfvertygelse. Först i går hade jag den synen som öarnes innevånare kalla vålnaden, och som icke är annat än skuggan som föregår den kommande händelsen.n Och hvad såg ni då?x frågade flickan ängsligt. ;Jag befann mig före nattens inbrott vid dörren tili detta ste hus. Jag satt här, hvarest jag nu sitter; karbunkeln lyste med sitt rödaktiga sken på toppen af vårberget. Plötsligt stod en gestalt framför mig, i hvilken jag igenkände din fader; han var i svepdrägt, hvilken räckte honom till bröstet; deraf förstod jag att han endast hade få veckor att lefva.n Och ni? inföd Welda, frågande. Jag satt försjunken i smärta på detta ställex, fortfor Druiden, då jag fick se en annan vålnad; jag trodde den vara densåmma som syntes omigen, hvilket likväl sällan sker, men då jag nogare såg efter var det jag sjelf. Denna gestalt hade endast fötterna insvepta i likklädet; deraf slöt jag, att jag en kort tid skulle öfverlefva din far. sSNi bedrar er kanske,, sade grefven. Hvad öboerna kalla vålnader, kan väl just icke bestridas, då sådana ofta förekomma ibland dem; men såg, huru visste ni att den vålnaden ni såg var er egen? nDet återstod mig intet tvifvel, svarade druiden med lugn. Jag gjorde såsom siare i dylika fall pläga göra: jag vände ut och in på min klädnad.n