Aftonbladet – 22 september 1849, sida 1

Den gamle ville tala vidare, men i samina stund hörde man lätta steg, ännu ett ögonblick och Welda stod framför de båda. Farbroder!, sade hon; men hennes öga föll på grefven, och orden dogo på hennes läppar. — Magnus var förvånad öfver den förändring Welda undergått på dessa tvenne åren. När han sista gången såg henne, var hon en späd, knappast uppblomstrande flicka, nu stod hon, en hög, allvarlig jungfru i hela en nordisk qvinnas skönhet framför honom. De blonda lockarne fölio öfver de rosiga kinderna ned på den yppiga skuldran och bröstet, hennes växt var af den skönaste proportion och hennes hållning vördnadsbjudande. Magnus ville tala till henne, men rösten fattades honom och Wekda började sjelf samtalet. Förlåt, ädle Jarl, sade hon, om jag är ett. ovälkommet hinder för ert samtal. Jag är likväl viss på att ni skall förlåta mig, när ni får veta, att den orsak som för mig hit är sorglig. Smärtan väcker oss till deltagande emot andra, och som jag hört, har ni förlorat er ädla gemål, som under en spatserfärd vid hafvet råkat i olycka. Alven jag hotas af en oersättlig förlust. Min far är sjuk sedan flere månader, och om ej Thiodolf genom sin vishet och sina kunskaper kan hjelpa honom, så fruktar jag med skäl det värsta.n Har den sista likedrycken icke medfört någon förbättring?, frågade Druiden altvarsamt och dystert. . j Nej, ingen! svarade flickan bekymrad. Sjukdomen är lika oförändrad. Jag fruktade dettal sade Thiodolf. Ödet skall utföra sin dom. Huru ?) utropade Welda med smärta. Förespår ni mig min fars död ? Hvarför skulle jag bedraga dig, flicka? såde Druiden lugnt. Ja, min dotter, innan kort förlorar du din fader och — mig.