Aftonbladet – 21 september 1849, sida 2

OAS OMAR FOR VARSE AVE AAE Ilanden böra rubba. Fädrelandets artikel är af följande lydelse: Vi Danskar hafva, och visst icke utan skäl, -kuld för alt göra alltför niycket af utlänningar, till och Imed på våra egna landsmäns bekostnad. Så mycJket mera öfverraskande måste det då för något hvar af oss vara att finna, huru föga man från regeringens sida bryr sig om dem af våra brödrafolk, hvilka Junder loppet af dessa ofredsår ställt sig i våra leder, delat -ondt och godt med oss och på alla valplatser blandat sitt blod med vårt. En sådan liknöjdhet Itro vi oss finna i den order, som i förra månaden Jutfärdades och enligt hvilken alla i den danska armeen tjenstgörande svenska och norska officerare, underofficerare och soldater inom månadens utgång skola afskedas. Om ett slikt beteende öfverensstämde med danska nationens tänkesätt, om det af den billigades, då, men också först då, kunde krigsministeriet tillåta sig att taga ett så skenbarligen odiöst steg. Men nu vet enhvar, att, ifrån det första ögonblick, som, svenske och norske frivillige ställde sig i våra leder, blefvo de af nationen helsade med glädje och entusiasm, och vi hafva alla varit vittne till, huru de af innebyggarne i landets alla trakter och af alla samfundsklasser företrädesvis hafva blifvit omfattade med vänskap och välvilja. . Det måste följaktligen för den danska regeringen, såsom folkets representant, vara ytterst maktpåliggande att icke i detta hänseende stå tillbaka för enskilda medlemmar af nationen. Vi måste dock uppriktigt tillstå, att det icke ser så ut. Det vare långt ifrån oss att vilja beskylla krigsministeriet för någon positiv ovilja mot våra brödrafolk; men hvad vi icke kunna fritaga det för, är brist på pietet mot dem af dessa folk, hvilka af deltagande för oss hafva åsidosatt allt, som naturligtvis kunde afhålla enhvar från att slita -de band, som fästade honom vid hemmet, och våga lif och blod i ett främmande land. Denna pietet anse vi ovedersägligen hafva blifvit åsidosatt af ministeriet, då det, utan att ens uttala nationens tacksamhet för och erkännande af de densamma frivilligt visade tjenster, med ett enda penndrag utvisar alla icke-infödda ur danska armten. Man torde måhända invända, att detta konseiqvent måste ega rum, när man afskedade alla frivillige, och sålunda icke kunde göra något undantag för utlänningar; men denna invändning saknar jall giltighet, alldenstund ministeriet, och isynnerhet Iden nuvarande krigsministern, långt ifrån att göra några svårigheter, tvertom positivt hafva uppmanat i Norrmän och Svenskar att inträda i danska armåen. I Vi behöfva blott upprepa deras i våras till det svensk-norska officersståndet samt till svenska och norska skarpskyttar utfärdade uppmaning, för att ådagalägga detta förhållande. Hvad beträffar de danske frivillige, så gaf den förre krigsministern blott efter för nationens stridslust och stipulerade alltjemt strängare vilkor för inträdet i krigstjensten, såsom att tjena under hela kriget, o. s. v. Så vidt vi veta har icke heller utgått någon uppmaning till Danskarne att inträda såsom frivillige, utom under den förra ministeren till den studerande klassen, hvilken uppmaning väl närmast hade sin grund deri, att man ur bemälde klass påräknade erhålla användbara befälhafvare. Vi hafva nu anfört, hvad som från pietetens eller den nationella hederskänslans sida anses vara stridande emot den ifrågavarande åtgärden; men vi förutse den invändning, att det som från dem kan härflyta, icke angår ministeren: den har endast och allenast att taga i betraktande hvad som för armen kan vara ändamålsenligt och nyttigt. Härtill svara vi: Det är en af hela armån vunnen erfarenhet, att de norske och svenske frivillige äro tappre och oförfärade krigare; men huru kan det öfverensstämma med armåns fördel att utvisa just dem? och utvisade hafva de ju blifvit derigenom, att det icke en gång har blifvit afdelningarne tillåtet att, såsom förhållandet är med de danske frivillige, behålla dem, som de i tjenstens intresse anse sig icke böra skilja sig vid. Minisieren har alltså fattat till princip, att vi icke kunna hafva någon nytta af de svenske och norske frivillige. Hvarpå denna princip stöder sig, är svårt att gissa. Hafva vi då ett så stort öfverIflöd på personer och på personligt mod, att vi kunna stå will ansvar för att vi skjuta ifrån oss de krafter, som frivilligt erbjuda sig till vår tjenst? Kanske vill man härtill svara, att det blott är för vapenstilleståndet, men icke för kriget, som man har gifvit oftabemälte frivillige afsked, och att de äro välkomne åter, när kriget ånyo utbryter. Är detta vederbörandes mening, så befare vi högeligen. att de gjort upp sin räkning utan värd. Knappast en enda af brödrarikenas söner skall, om kriget ånyo utbryter nästa vår — och det är åtminstone ingen omöjlighet — ställa sig i våra leder. Och man kan icke förtänka dem derföre, när man noga tager i öfvervägande det sätt, hvarpå de alla i gemen blifvit hemvisade, Ilksom man från en kommun hemsänder tiggare, som icke äro berättigade till försörjning inom densamma. Låt ock vara, att icke alla svenske och norske frivillige kunna antagas vara vår arm till nytta, så måste detta dock vara förhållandet med en del af desamme, och hvad hindrade väl då, att det lemnades åt afdelningarnes skön att behålla sådana, som det låge i armens eget intresse att icke förlora? — Det skulle dock vara ett vögst märkvärdigt förhållande, om det icke bland flere hundrade af frivilige skulle finnas en del, som armens egen fördel fordrade att man bemödade sig om att få behålla och måhända med den införlifva, allt efter deras olika samfundsställning, förmögenheter och bildnivgsgrad. Men långt ifrån att så handla. har man öfver en kam afskedat alla. Vi hemställe till sakkunniges bepröfvande, huruvida detta kan kallas gagneligt eller förnuftigt! Det enda skäl, som vi kunne tänka oss anfördt för denna odiösa åtgärd, är, att vår financiella ställning har gjort den nödvändig. Men näst det att vi anmärke, att ifrågavarande sak endast gäller några få tusen riksbanksdaler, våge vi framställa det spörsmål: Har man då gjort allt, hvad i ens förmåga stått, att reducera armåns utgifter under vapenstilleståndet till det möjligen minsta? Har man t. ex. (hvilket man ju är fullt berättigad till) permitterat alla reservofficerare; icke, utan att tjensten så oundgängligen fordrat, låtit officerare avancera 0. s. v.? — Nej, man har tvertom samtidigt härmed till högre grader befordrat ett betydligt antal officerare, såsom 58 sekundlöjtnanter af krigsreserven till premierlöjtnanter och 48 till sekundlöjtnanter i linien, hvarigenom man förpligtat sig att aflöna dem, äfven under vapenstilleståndet. Financiella orsaker tyckas sålunda icke hafva legat till grund för den af oss klandrade åtgärden. Densamma besynnerliga position, som ministeriet har intagit emot de svenske och norske frivillige, visar sig äfven i följande förhållanden. En del af dessa frivillige (huru många, kunna vi icke med säkerbet uppgifva, men stort är antalet icke) hafva blifvit utnämnde till sekundlöjtnanter i krigsreserven, och flera af dessa hafva af vederbörande afdelningar blifvit föreslagne till erhållande af platser inom linieregementerna; men af dessa förslag har krigsministeriet icke gjort afseende på ell enda, oaktadt bland de föreslagne funnos åtskillige företrädesvis qvalificerade individer. Ja, hvad ännu mera är, vid den 49 i förra månaden samtidigt skedda utnämning af premierlöjtnanter i krigsreseryen, till hvilket avancement äfven flera frivillige hade blifvit öreslagne, kom icke en enda af desse sistnämnde i