Aftonbladet – 19 september 1849, sida 2

jestämdhet. Men säg mig hvarföre det förvånar er så? Det vore i sanning en stor sällsynthet; men nej, jag kan icke tro det sade Rovena allt lifligare. Jag måste väl tro mina ögon,, sade fröken bestämdt; det är intet tvifvel underkastadt. Ni kan öfvertyga er derom när ni vill. Hurul! sade grefvinnan, vär rummet ännu öppet ? Naturligtvis är det det, svarade Siegbrit. Det der gamla torra skinnet lär min sann ingen stjäla bort. Jag kan likväl icke tro det ännu! utropade Rovena. Ni måste hafva sett vilse. Hör på, kära Siegbrit, jag skulle vilja öfvertyga mig om att detta, i mitt fosterland så sällsynta skinn, verkligen fanns till. Om det vore i mina händer, så behöfdes endast en af mina sånger för att icke endast locka djuret, som ni såg, upp på vattenytan, utan till och med komma det att följa mig ända till borggården. Jag skulle vilja öfverraska min gemål dermed., Nej, nej, ni narras. Det är aldrig möjligt !x sade Siegbrit. Skaffa ni bara hit skinnet, så skall ni sjelf snart bli öfvertygad derom I sade Rovena påskyndande. Hör på, Siegbrit, skaffa ni mig i hemlighet detta skinn, så skall ni få detta perlband.n Huru? Är detta ert, allvar? ropade fröken öfverraskad. En enda af dessa perlor är mera värd än hela den der stygga huden., Bekymra er icke derom, sade grefvinnan allt angelägnare. Skaffa hit det och halsbandet är ert.n Men hvarför vill ni icke sjelf följa mig till borgen ? sade Siegbrit uppmärksamt. I Har ni icke förstått mig? Jag vill bemäktiga mig detta sällsynta djur! genmälte Ro