Aftonbladet – 19 september 1849, sida 1

— rr mera enformigt. Siegbrit kunde ej åstadkom Ima något lifligare samtal hvarken genom någo tvist mellan sig och grefvinnan eller mellan d tvenne makarne. Rovena hade ett sådant jem lynne, att alla försök å frökens sida voro frukt lösa. Grefven var nu sällan hemma. Då ha fordom nästan aldrig var ense med modren on förvaltningangelägenheterna i sitt lilla rike hade han, för att undvika ledsamheter, föga brytt sig om det, då han deremot nu var en oinskränkt herrskare öfver sina öar var han nogare om göromålen. När han vistades på borgen så var han visserligen vänlig oeh kärleksfull emot sin gemål, men man kunde likväl tydligt se att Rovenas köld äfven afkylt grefvens lidelsefulla kärlek. — Dittills hade han alltid hoppats på en arfvinge; när han någon gång uttalat denna önskan i Siegbrits närvaro, så hade Rovena endast tegat och tviflande runkat på hufvudet, men då han en dag mer än vanligt kände sig lifvad af detta hopp, såg Rovena på honom med oafvända blickar och sade allvarsamt: du vet ju att uppfyllelsen af denna önskan är omöjlig ; ag kan aldrig föda dig någon arfvingen. — Deta grefvinnans yttrande förorsakade fröken Siegorit flere söfonlösa nätter, men hvarken hos Magnus eller Rovena kunde hon få upplysning om hvad hon önskade få veta. I endra året af öÖbeherrskarens äktenskap imade en händelse, hvars minne, kanske i förndradt skick, likväl genom århundradens mörver trängt sig till vår tid. Ett par tusen steg ifrån borgen var en fjord, vars vatten utbredde sig till det inre af lanet uti en något vidare bugt, snarlik Valkyiornas bad, ehuru mindre. Afven denna Hila vik var omgifven af stela branta klippor, huru ej så romantiska som de hvilka omgåfvo en förra. Vid stranden låg ett såkalladt Pikt-: us i skygd af en öfverhängande klippa. Detr hus var ett slags urholkad, eller af skrofli-j!