Aftonbladet – 19 september 1849, sida 1

—rrr! samma hägdelsen som tilldragit sig; denne för bisåg detta med likgiltighet oeh påstod att det ta ieke vore något så underligt då han inställ jagten efter dessa slägs djur på en tid för att: gifva dem ro att öka sig och att dessa derigenom blifvit tama. Ett år hade åter förflutit och ingen utsigt var att grefvens och Rovenas ägtenskap skulle blifva välsignadt. Den unge makens kärlek tycktes hittills just icke hafva förminskats, likväl var den ej så lidelsefull och stormande som förr. Han var också nu oftare frånvarande än förr, och angelägenheterne rörande hans örike höll honom ofta flere dagar borta. Fröken Siegbrit märkte med smärta att lefnadssättet på Hoy efter hand började bli lika enformigt som under enkegrefvinnans tid. Rovena var helt ensam. Hon lemnade ofta slottet, och vandrade på en enslig väg till hafsstranden. röken, Siegbrit hvars nyfikenhet uppväcktes derigenom, smög sig då efter på omvägar, och betraktade henne på afstånd, och nalkades om det var möjligt att göra det bakom buskarne. Här fick hon se, att Rovena var helt annorlunda i denna omgifning än i borgsalarne på oy. Med en liflighet som hon aldrig förr varseblifvit hos henne, sträckte Rovena ut sina nader emot hbafvet, under det hon satt på en ensam klippa som sköt ut öfver bränningen, och medan den friska hafsvinden spelade i henres långa svarta hår, sjöng hon med en ovanigt ljuf röst sången i det förutnämnda språket, om likt en klagande andestämma ljudade öffer vågen. Ofta trodde fröken sig då förmärsa som om en skara vattendjur upplyfte sina en och lyddes på sångarinan, men hon kunde aldrig med visshet vetal wufvuden öfver let, ty, då hon nalkades den sednare upphörle sången och allt försvann. Så förgick vecka efter vecka, och månad fter månad. Borginnevånarenas lif blef allt