Aftonbladet – 19 september 1849, sida 1

enahanda intryek på henne. Då Siegbrit sålunda öfvertygades, att ingen ofred stod att stifta de unga makarne emellan, och då Magnus kände sin gemåls förbehållsamhet ock hjertligt älskade henne, men denna deremot ej förde den minsta klagan öfver fröken, fann Siegbrit sig slutligen i sitt öde, och slöt sig närmare till Rovena, emot hvilkens lugna hållning alla hennes planer strandat. Rovena hade nu lärt sig så mycket af norska språket, att hon kunde göra sig förstådd. Siegbrit hade ej litet bidragit dertill genom sin kända pratsjuka. Isynnerhet efterfrågade Siegbrit noga allt rörande Rovenas fosterland, de permiska furstarnes fester, och isynnerhet efter landets unga ädlingar. Grefvinnan besvarade alltid dessa frågor mycket enstafvigt, och endast i allmänhet taget; hon blef endast då något språksammare, när hon, hvilket ofta var fallet, spatserade med Siegbrit mellan klipporna vid hafsstranden. Här tycktes en helt ny anda upplifva den unga frun. Med längtan såg hon ned i den blåa vågen; det tycktes henne ett särdeles nöje att doppa ned händerna i valtnet, att plaska deri, att låta de små vågorna, som halkade öfver kiselstenarne vid stranden, öfverskölja hennes fötter. l Ofta träffade de promenerande på sina utvandringar en sjöhund som hvilade på en enslig klippa. Siegbrit stannade då för att ickel skrämma djuret, men Rovena nalkades det, talade några obekanta välljudande ord, och fröken ville knappt tro siza ögon, när hon märk-: te att det eljest så skygga sjödjuret icke en-: dast låg stilla, utan äfven lät smeka sig af den unga sköna frun, ja, till en del besvarade henj nes smekningar, och på ett eget sätt rörde! sina fenor hit och dit, och dervid såg så ömt och deltagande på Rovena med sina underskö-. na stora ögon. När då de vandrande kommo hem, omtalade Siegbrit för grefven den säll