nes, i ert tycke, alltför stora ögon, så -bekänner jag, att jag ännu aldrig sett så sköna, och, om hennes skuldror skulle vara för feta, så vet ni väl att detta :örsvinner med åren. Att hon icke genast uppförde sig ödmjukt, finner jag vara ganska rätt. Detta ger tillkänna hennes höga härkomst, och — vid S:t Dunstans blod! — då jag som ung fru kom till Kirkwall, så hade visserligen ingen menniska skäl att klaga öfver min alltför stora artighet. Detta kan jag försäkra er, min kära Siegbrit.n vÅb! Det tror jag utan er försäkran! sade den sednare spotskt. Det vore ett verkligt förtal om jag skulle påstå, att nånsin hafva hört ett sådant rykte om er. Men som det ser ut, fortfor fröken, tycks damen Rovena äfven medgifva sin höga börd, i det hon just icke visar en alltför stor ömhet emot sin tro:ofvade. Hon bevärdigade honom knappast med en blick. Jag har, min sann, sett ömmare brudar. Ja visst, i synnerhet när dessa redan voro något bedagade; ty sådana äro alltid de ömmastel anmärkte grefvinnan kallt. Också i detta bänseende tycker jag om min sonhustru. Att spela en förälskad flickas roll passar sig icke för en furstes eller grefves dotter. Anständigheten skall iakttagas i alla förhållanden ; så har jag alltid bållit före. Min gemål, grefve Magnus den andre, högstsalig i åminnelse, skall visst aldrig bafva haft skäl att beklaga sig öfver ett ohöfviskt uppförande å min sida. Jag önskade, min bästa Siegbrit, fortfor grefvinnan efter en paus, under hvilken hon betraktade fröken med en vigtig min, jag önskar att ni hade känt min mor. Hon var ett mönster i detta hänseende. Hon steg upp midt i natten för att sjelf se efter sina barn, hvaraf det äldsta var åtta år.n Å ,Det tillstår jag! utropade Siecbrit. Det ir allt hvad man billigtvis kan vänta sig. Men