Pomona, Orkadernas sol! och denna jublande fröjd återskallade i de hvälfda pelarsalarne, då kunde Magnus icke längre dölja sin glädje, utan förklarade högljudt denna dag vara den lyckligaste i hans lefnad. Smekmånaderna förgingo och den unge äkta mannen simmade i förtjusning. Alla älsklingsnöjen, jagt, fiske och sjöfärder, voro försvunna och glömda, han lefde endast för Rovena; hela timmar satt han utmed henne, med sin arm omkring hennes smärta lif och hennes hand i sin. Oupphörligt talade han om sin kärlek för den unga makan och tröttnade ej vid smekningar. Besynnerligt var likväl, att Rovena endast då besvarade dessa, när Magnus klagade öfver hennes köld eller rent af, fordrade svar af henne. Hon tryckte då helt lätt sina rosenläppar på hans brynta kind, men man såg tydligt, att detta endast skedde för att uppfylla hans vilja. Ehuru denna kyss var så len och lätt, som när vestanvinden vidrör blomstren, icke varm och passionerad som Magnus önskat det, syntes ej minsta spår af motvilja i Royenas ansigte. Hon var lugn, vänlig, passionfri, en Jefvande hbildstod. Så förflöt en god del af det första året i hennes äktenskap. Den gamla grefvinnans hopp att vid dess förlopp få sluta en ny ättling af den helige Magnus i sina armar tycktes icke gå i verkställighet. Hon önskade detta så mycket mer, som hon varseblef ett märkligt aftagande af sina krafter, och Var fast öfvertygad, att det behöfdes en arfvinge, så vida jarl Magni den andres enka, Harald Hårdrådes afkomling, med ro skulle kunna komma i grafven. Men hon fick ej njula denna tillfredsställelse. En tärande feber slutade redan samma år en lefnadsbana, under hvilken hon syndat mycket, men aldrig utan yttre anständighet. . (Forts. följer.)