ska betydliga litterära frukter, honom bjudas af den varme, hjertlige och mången gång blixtrande, om ej alltid fullt upplysande förf:n. Det är derföre också naturligt, att se honom alit mera erkänd i den litterära verlden, både inom och utom fäderneslandet. Rörande den nu utkomna femte delen, afgifver hr W. sjelf ett utlåtande, som torde förtjena allmännare behjertas. Det slutliga utarbetandet deraf sammanfaller .med förf:s flyttning till Helsingborg, hvars pastorat han vid den tiden mottog. Der, säger han, mötte embetspligter af så sammankedjad art, att jag måste erkänna, det femte delen aldrig blifvit utgifven, om den ej rört en så närlägsen tidrymd, att ofullständigheterna af en hvar litteratör kunna afhjelpas, och om ej den lärde boktryckaren (hr Wablström i Upsala) lofvat besvära sig med flera upplysningars tilläggande, som annars uteblifvit. Såsom föreläsningsutkast för dem, som vilja vid akademier, gymnasier, ja i bildningscirklar meddeia öfversigter öfver vår egen litteratur, torde likväl arbetet kunna användas, äfven i sitt närvarande bristfälliga skick. Läsaren får derigenom säkerligen ofta, i den mån arbetet nalkas sitt slut, det nöjet att lägga till af eget kunskapsförråd. För tidehvarf, der dylikt tilläggande ej kan vara så lätt, skulle jag tro, alt ej många vigtiga litterära alster äro uteslutne eller förbisedde. I detta sanningsenliga och tillika så hjertligt anspråkslösa omdöme, anse vi att alla läsare skola instämma. Hvad de vbristfälligheter vidkommer, om hvilka förf. sjelf talar, lära de från så olika orter och tider vara svåra nog att undvika, och äro således ursäktliga. Hvad troligen mången saknar och som brist anmärker, är den omständigheten, att br W. sällan med något kiitiskt genomfördt omdöme beledsagar sina framställningar om svenska litteraturens alster och deras författare. Han nämner visserligen personerna och böckerna, som de skrifvit; ofta vidfogar han äfven några uttryck, berömmande eller tadlande, mången gång af spetsigt, fyndigt och rätt kuriöst slag, men sällan innefattande en total eller genomgående karakteristik af skriften eller auktorn. Detta har mången klandrat; vi, för vår del, finna dock saken rätt förklarlig, genom sjelfva den periods närbelägenbet, som hr W. i denna del skildrar. Största antalet af de skriftställare, ban här vidrör, lefva ännu. Att företaga sig em utlörd karakteristik öfver sådane, torde hafva förekommit mer än lämpligt närgånget, och dessutom hade det säkert i visst fall varit omöjligt, enär det tvifvelsutan om mången, som icke ännu aflidit, måste vara temligen oafgjordt hvad man till dato skall tänka och säga. Hr W. har således välbetänkt nöjt sig med att för det mesta göra föga vidare än lemna läsaren en utförlig specialräkning öfver litteraturens effekter, jemte vidsatta, ofta rätt betydelsefulla indigitationer. Då vi yttrade, att hr W. i sitt arbete sällan meddelar genomförda karakteristiker öfver skrifter och författare, som han anför, gör han deremot det ofta med tider och dem tillhörande ider. Sådana karakteriserar han med stor förkärlek, och utbreder sig då om dem med ett raskt politiserande. 1 dessa hr W:s framställningar träffar man mången gång ganska genialiska vinkar och tänkvärda anmärkningar. Det första vi i sjelfva denna del möta, är Frihetsoch Säkerhetstidens karakteristikp. Hr W. anställer här jemföre!ser mellan Gustaf III och Carl Johan, å ena sidan eller såsom regenter, och Kellgren och Tegnår, å den andra, eller såsom dessa konungars och deras tidskiftes förnämsta skalder. Efter att i ett par kapitel hafva kastat blickarne på Tryckfriheten, boktryckeriernas, bokhandelns, bibliotekernas och sjelfva Svenska språkets tillstånd under det ifrågavarande tidskiftet, kommer förf. in på sitt ämnes mera speciela område, och afhandlar här först Medborglighetens sköna litteratur,. Här uppgifves ideen för de konservative och liberale; och efter hvad man kan finna, vill förf. sjelf tillhöra en beväpnad neutralitet, som med aktning bemöter alla politici med insigter och ärlighet, hvilken färg de än bära, allvarligt bekämpande oärligheten i begge lägren. Till denna goda föresats måste man hjertligen gratulera hr W. Ifrån allmänna öfyverblickar träder förf. nu till enskilde, och framdrager bland profven på medborgerlig svensk litteratur åtskilligt af Cari XT, Carl August, Carl XIV Johan, och Oscar såsom kronprins (hr W:s arbete sträcker sig nemligen ej längre än till år 1844). Derpå framställes något, som ganska pikant kallas Statsdråsvältaligheten, och i denna afdelning läser man om Hans Järtas och Wirsens yttranden i konseljen, i synnerhet vid ett tillfälle 1816, då frågan var om kursens styrande, genom konstlade medel från regeringens sida, enligt den på sin tid så ryktbara metbod dåvarande kronprinsen ville göra gällande, men hvaremot statsrådets pluralitet opponerade sig. Berättelsen härom har förf. hemtat från Wachtmeisterska arechivet på Årup. Vi vilja citera detta stycke, såsom ett vackert prof på hvad bebjertade statsmän någon gång kunna uträtta: Den 2 Febr. 4846 var extra statsråd, dervid Järta och Wirsn kallats att vara tillstädes. Det var fråga om det så märkliga ämnet kursens styrande, hvarpå d. v. kronprinsen uppoffrade stora summor utan motsvarande resultater, emot de två finansherrarpes råd. H. K. H. inträdde starkt upprörd i statsrädet och adresserade till konungen ett anförande, fulit af