Aftonbladet – 15 september 1849, sida 1

Jaldrig sett en qvinlig skönhet som kunde jemföras med denna. Här vo-o inga enskilda skönhetsdrag, det var det hela som uppfyllde ås, skådaren med beundran: Den regelbundna formen, den bländande hyn, det präktiga korpsvarta håret, och framför allt det öfverjordiskt glänsande ögat, bildade ett helt, som ännu aldrig varit funnet förenadt hos någon jordens dotter. Den främmande damens hållning, hennes blick, allt var så majestätiskt, att det fordrade högaktning; likväl var den höghet som herrskade i denna oförlikneliga varelses drag, något som mera tillbakahöll än närmade dem som sågo henne för första gången. Vi tro oss bäst kunna göra denna strålande gestalt åskådlig i det vi likna henne vid den skönaste Pallas-staty som nånsin framstått under en Praxiteles eller Lysippi band. Grefvinnan stod en stund som förlorad i åskådningen af sin sons brud; till och med Siegbrit kunde ej vända ögonen ifrån henne; och det hånande försmädliga leendet, med hvilket hon såg på den främmande vid dess inträde, försvann rent af och gaf rum åt en tvungen beundran. Utan att tala ett ord stod den främmande, fäste sina stora klara ögon ömsom på grefvinnan och ömsom på Siegbrit, och slog understundom med handen de nedfallande mörka lockarne tillbaka, då Magnus afbröt lystnaden. Omfamna min moder, Rovena, sade han, boch min fränka Siegbrit af Haraldsburgn. ,Var välkommen, dotter!, sade grefvinnan, fattande bruden vid banden och tryckande er kyss derpå. Jag helsar eder välkommen icke blott med munnen utan äfven med bjertat; ty om just icke så skön, väntade jag dock min illkommande svärdotter af en så hög härkomst om eder). Ingen minsta rörelse visade sig hos den främnande vid dessa grefvinnans ord. Hon kysste