Aftonbladet – 15 september 1849, sida 1

Magnus honom om kalsen jublande af glädje och kunde knappast fnna ord för att uttrycks sin erkänsla, men den gamle afvisade honom med de orden: Tacka mig icke, jarl Magnus! Ni har be ärt er olycka och ni har fått den. Om hon blott är min, så må gerna all slags olycka komma öfver mig! ropade ynglingen med värma. Fyra veckor förgingo efter denna tid. Grefvinnan och Siegbrit befunno sig i den stora salen på Hoy. Den förta var allvarsam och högtidlig som alltid, den andra syntes förstämd; likväl afhöll detta henne icke att se ut genom fönstret, med alla tecken till nyfikenhet. Jag är bra nyliken att se det der undret af skönhet, sade hon slutligen med ett försmädligt leende till grefvinnan. Det är endast skada att Orkadernas herrskarinna — han lade en serdeles vigt på dessa ord — jcke kommer med den svit som anstår en furstiana af Pannonien eiler Permien, eller hvad det der aflägsna landet heter. Min son har gjort mycket rätt att segla sin brud till mötes och hemta henne på öppna hafvet, svarade grefvinnan. Som han sade, äro Permierne ännu (till större delen blinda hedningar, och af råa seder, och derföre tror jarl Magnus med skälatt de kunde göra ett dåligt intryck, och lätt nedsätta hans unga gemål I deras ögon. Im! det är likväl förundransvärdt, all fastän folket är hedendomen hängilvet, dess furstar äro christnax, anmärkte Siegbrit. Betyder ingening: svarade grefvinnan kallt. Om endast min sonhustru är af hög härkomst så är allt det öfriga en bisak, om än, hvilket icke kan vara fallet, hon icke vore någon god christen. Den fromme biskopen är i stånd att af tolf blinda hedningar inom en timmas tid