Aftonbladet – 12 september 1849, sida 1

dast då, när sjön varit lugn som en spegel och i alla fall högst sällan, hade det vari fallet. Grefvinnan, som aldrig sett sin son så häftig öfver en småsak, och hvars erfarenhet sade henne, att hon vid sådana lapprissaker icke borde vara angelägen om att hafva sista ordet emot en yngling, Som i vigtigare fall var eftergifvande emot henne, svarade nu endast, att hennes moderskänsla förestafvat denna förmaning, men att hon i öfrigt lemnade det åt hans godtfinnande. Magnus tycktes rörd häraf och försäkrade, att han hädanefter skulle iakttaga den yttersta försigtighet, ehuru hans båt nu oftare styrde kosan åt det beryktade stället. På det sagorika och klippiga Hoy finnes ännu ett för fornforskaren märkvärdigt ställe, som äfven af öboerna skyddes i fordna aflägsna tider. Nära det höga berget, som kallas WartHill, är en ödslig dal, öfverströdd med klippstycken och som blott har en enda ingång. De stela, mörka bergen, i hvilkas klyftor endast här och der synes en gles buske, och hvilkas stenar äro klädda i en ifrån hvitgult till brunt skiftande mossa, erbjuder just ingen särdeles behagligare åsyn än dalen, der en enbuske smyger sig fram mellan stenblocken och en grästorfva här och der framsticker. Likväl får denna ett mystiskt, om ej magiskt utseende under de ljusa sommarnätterna; ty, nära vårdberget, på ett för menskliga steg otillvängligt ställe, ser man i Maj, Juni och Juli månader, vid midnattstiden, en ovanligt skinande punkt. Denna, som synes redan på afstånd, skall hafva lyst mycket starkare i fordna ider, och ännu för några år sedan skall man ned lifsfara kafva begilvit sig upp på klippan, 1tan att genom den sorgäligaste undersökning kunnat upptäcka upphofvet till detta ljus. En 89, Som ännu lefver iblend Orkadernas in