Aftonbladet – 11 september 1849, sida 3

systemets fortgång och utveckling; ådagalade omöjligheten af dess bestånd; det val, som re(geringarne hade att göra. mellan en statsbankrutt och en reduktion af de stående härarne (t. ex. i ett förhållande till befolkningen som 1: 200.) Han fästade uppmärksamheten derpå, att upprätthållande af den inre ordningen i betydlig mån blifvit lättad genom kommunikationsmedlens förbättrande, hvilket sålunda medgåfve en förminskning af de stående armåeernas numerär, samt att till och med den största arm ingenting förmår emot en revolutionär rörelse, som bemäktigat sig ett helt folk. Dylika rörelser kunna förebyggas endast och allenast genom en god regering. Lika litet ansåg han talrika armeer nödvändiga för att vidmakthålla inflytandet på utlandet. De på en gång väckte och sårade den nationella hederskänslan. De äro en anakronism. våra dagar, yttrade han, är det regeringarne, som äro revolutionära, och det är de revolutionäre, som hålla alltför talrika armeer på benenv. Det skadliga inflytande, som militärsystemet utöfvade på soldaten, såsom medborgare betraktad, på nationalvälståndet och folkupplysningen, blef icke heller förglömdt i denna Em. Girardins skildring. Slutet af hans tal lydde sålunda: Hvarför är Frankrike nödsakadt att skydda sin industri genom öfverdrifna tullafgifter? Jo, en falsk politik har vetat aflägsna alla elementer till utvecklingen af ett allmänt välstånd. — Och folkundervisningen sedan! Det är nu 60 år sedan wan lofvade Frankrike en fri undervisning. Detta löfte, det heligaste, det rättmätigaste af alla, är ännu icke infriadt. J vädjen till ideerna för ordningens upprätthållande, J ropen ständigt på nödvändigheten af oallmän och enskild säkerhet! Men dagen efter ett uppror, när J låten uppslå edra kungörelser på murarne, så talen J till massor, som ej kunna läsa; J talen till döfva, ty okunnigheten är intelligensens döfhet. Man torde vilja invända, att alla bemödanden af denna kongress icke skola leda till något resultat, emedan regeringarne sätta sig emot desamma; men må man erinra sig, att det icke längre är regeringarne, som stå i spetsen för rörelserna: de äro blott med på släptåg! Mine herrar, låtom oss utan återvändo påyrka nödvändigheten af en afväpning! Låtom oss vädja, icke till passionerna, utan till idferna och intressena! Låtom oss reducera allt till siffror och till de skaltdragandes pung! Det är det handgripliga. Hafve vi fört allt tillbaka dertill, så kunne vi vara förvissade om, att vi snart skola se den stora sak, för hvilken jag här på ett ofullkomligt sätt gjort reda, krönas med en afgjord och fullkomlig seger. (Forts. följer.)